familjemiddag

I kväll har vi haft en familjemiddag hemma hos min mor och far och alla vi syskon var för en gångs skull samlade när vi skulle ta ett familjefoto. Jag saknade dock tre av mina barn, den äldsta sitter ju på anstalt, den andra är i Stockholm och den tredje jobbade. Det var roligt att vi var samlade så många, men saknaden av dem som inte var där var ändå tung för mig.
Nästa helg kommer pojkarna ner till mig på en snabbvisit under helgen och det ska bli roligt att ha dem här. Jag vet inte ännu riktigt vad vi ska hitta på, men jag hoppas på fint väder så att vi kan bada och kanske även åka och titta på någonting intressant här på Gotland. En sväng in till mina föräldrar blir det säkert också.
När de åkt hem så kommer min yngsta flicka och jag åka iväg på scoutläger och då kommer jag troligen helt att lägga undan mobilen. Jag hoppas på en vecka som samlar kraft inför hösten och vintern som kommer.

En månad till femårsdagen av min sons brott

Jag räknar år, månader och dagar och nu är det snart fem år sedan min son begick sitt brott. Jag är glad att jag detta år kommer befinna mig på scoutläger och att jag förhoppningsvis kommer ha så mycket att göra så att jag inte behöver tänka så mycket. För tänker på min sons sambo gör jag dagligen och varför hon skulle behöva dö. Det känns ibland som om livet inte är rättvist och att så många unga människor dör helt i onödan. Jag tänker att bakom varje dödsfall finns det anhöriga, vare sig det handlar om dödligt våld orsakat av någon eller död genom sjukdom eller olycksfall. Sorgen är ju densamma för de anhöriga hur än döden kommer till oss.
 
Jag undrar om det är svårare att ta till sig döden då någon dör av en annans hand. Fick igår höra att det beror på människors psyke hur de klarar sitt sorgearbete och att bara de med ostabilt psyke vänder sig till psykologer, själavårdare, kyrkan etc. Jag tror inte att jag har ett ostabilt psyke, men jag har haft många funderingar över det som skett min son, hans sambo och barnen och har behövt tex den här bloggen för att få dela med mig av mina tankar då jag inte har så många runt omkring mig att tala med om det som skett. 
 
Vi har hunnit bli ganska många i vår internet grupp som är anhöriga till någon som begått brott. Det kan handla om allt från stölder och narkotika till dråp och mord. Att starta upp FATEG har varit bra för mig även om det har varit tufft att vara offentlig på det sätt jag varit, men då jag ser hur de i gruppen stöttar varandra och försöker hitta på vägar att finna hjälp till varandra så känns det otroligt bra i mitt hjärta och jag tror jag kan lämna ordförandeskapet med gott samvete och veta att de som orkar driva frågorna vidare om anhörigskap till kriminella kommer göra det på ett bra sätt.
Det jag reagerar på då gäller anhöriga som kontaktar mig är det att det inte verkar finnas någon hjälp att få av samhället. Många säger att de kan prata med psykologer eller kuratorer, men att de inte kan förstå vad den anhöriga går igenom eftersom de själva inte varit med om samma situation. Jag är inte utbildad i att ta hand om människor i kris, men det är ofta krisdrabbade personer som tar kontakt med mig och jag försöker slussa vidare så gott jag kan och finnas till så mycket jag orkar för de som har behov av kontakt.
 
Min son har haft ett nytt lufthål då han besökte kyrkan, köpte lite skivor i en skivaffär och gick en runda runt stadsparken där han för tillfället vistas. Han var ute nittio minuter av de fyra timmar han får vara ute, men han tycker det är obehagligt att ha tre vakter med sig och att alla människor han möter stirrar på honom. Därför gör han bara det viktigaste och sedan går han tillbaka till anstalten igen. Jag längtar verkligen efter den dagen då jag kan få fika ensam med honom på en permission. Att tillbringa flera timmar kallpratandes i ett beöksrum och känna ångesten över att snart behöva lämna honom igen och kanske inte få träffa honom på flera månader gör mig alltid ledsen när jag ska gå därifrån. Dessutom kan jag fortfarande känna en stor ilska emot honom för det han åsamkat sig själv, sina barn, sin sambos anhöriga och min familj genom sitt brott. 
 
Det sista brevet jag sände till min son blev granskad innan han fick det pga att jag skickade med bilder på min dotter och scoutlägret vi var på förra året. Jag tänkte det kunde vara trevligt för honom att få lite bilder på sådant vi håller på med här på utsidan. Då han frågade varför de var granskade så svarade kriminalvårdschefen på anstalten att de blivit det pga att det sitter så många pedofiler på hans anstalt och att de ville vara säkra på att inga kort skulle kunna utnyttjas på fel sätt om de skulle komma i fel händer. Det känns tryggt på ett sätt att de värnar om de barn som skulle kunna bli utsatta, men ändå fel att mina kort skulle kunna finnas olämpliga och att han inte skulle få ta del av det som händer här hos oss.
 
Hans sista brev till mig har blivit öppnat och de ska egentligen inte öppna brev som interner skickar, men jag förstår att de måste göra stickprovskontroller då och då. Jag har fått en kopia av beslutet att granska hans brev och så här står det:
 
Kriminalvården
Anstalten XXXXXXX
Granskning av försändelser
 
Försändelsen inkom:
Granskningen har skett med stöd av:
7.7 FäL (för att undersöka om försändelsen innehåller något otillåtet föremål eller är ett led för pågående eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknade förfarande.
 
Granskningen har skett genom:
Öppnande och genomläsning av innehållet.
 
Jag känner mig lite misstänkliggjord genom att de tror jag skulle hjälpa honom att avika från sitt straff. Det är något jag aldrig skulle göra och inte heller tror att han skulle göra även om han fick möjlighet. Samtidigt så måste jag erkänna att jag inte känner honom som den jag trodde han var. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro han kunde ta livet av en annan människa, men det har han ju gjort.
 
Vi har tillbringat några dagar på Öland och det var skönt att komma ifrån lite och kunna leva i nuet. Nu väntar snart besök här på Gotland av barnbarnen och jag har planerat att vi ska gå på Kneippbyn och vattenland och det ska bli roligt att få ner dem till mig igen. Sedan väntar scoutlägret veckan efter så det finns mycket att se fram emot nu när augusti är på intåg. Det är en månad jag annars gärna hoppar över och önskar kunde försvinna från almanackan. 
 
Som vanligt blev det ett långt inlägg och kanske inte så väldigt positivt, men jag känner mig ändå ganska tillfreds med livet som det är just nu och det känns bra. Tänker på de tunga stunder jag haft och skrivit om tidigare år på bloggen. De önskar jag mig aldrig mer igen.
 

Funderingar

Jag funderar på att säga av mig ordförandeskapet för FATEG. Jag vill gärna vara med som medlem och gå på möten och så vidare, men jag känner att jag inte har samma drivkraft som jag hade då jag startade föreningen. Jag tror det är dags att låta nya medlemmar som är i början av sin vandring inom kriminalvården och som har kraft och motivation att arbeta för en förändring ta över.

Jag känner att det tar för mycket kraft från mig att just nu läsa min sons brev och se hur arg och bitter han har blivit på sin nya anstalt där han bara suttit sedan i november. Att behöva läsa att han kan tänka sig att tillsammans med andra på avdelningen ge sig på någon de inte tycker om gör mig betryckt och är inte den son som jag vet innerst inne finns i honom utan är ett utslag för hur kriminalvården vårdar sina interner och jag känner att jag inte orkar ta den kampen som behövs för förändring till det bättre för både interner och deras anhöriga.

Jag känner att jag kanske ska dra mig tillbaka och försöka vårda mig själv och det jag vill göra ett tag. Jag har kommit in och ska läsa svenska kyrkans grundkurs i höst vilket jag ser fram emot väldigt mycket och jag hoppas det ska ge mig mer information om vad jag vill syssla med framöver. Något inom kyrkan är jag säker på att jag vill göra, men jag vet inte riktigt vad. En barndomsdröm jag hade var att få arbeta med utsatta barn i fattiga länder och det är väl kanske något sådant jag funderar på så småningom eller kanske rent av som diakon om jag hinner utbilda mig innan jag blir för gammal. Jag låter tiden utvisa vad som ska ske och även han där uppe visa mig vilken väg jag ska ta.

Uppdatering

Nu har det gått ett par månader igen sedan jag skrev. Jag förstår inte vart tiden tar vägen, men jag jobbar en hel del och sedan har jag lite frivilligarbete som jag inte vill vara utan. Det ger mig luft under vingarna att få arbeta med människor som förstår hur det är att vara i ett utsatt läge. Där kan jag vara mig själv och behöver inte behålla den mask som jag annars bär på dagligen.

Min son har börjat skriva dikter inifrån anstalten där han just nu befinner sig och jag måste säga att han är otroligt duktig. Han kan sätta ord på den känsla som han och säkert många med honom har av sitta frihetsberövad. Jag har lagt ut några av dem på hans bloggsida som ni hittar under mina länkar.

Sedan jag skrev sist så har det tillkommit några medlemmar i föreningen. Mammor som det så oftast är som kontaktar oss. Jag undrar varför det mest är mammor som känner att de behöver stöd, har det något med att vi just är mammor eller är det för att det är mammorna som får bära den största bördan av samhällets förakt för att våra söner/döttrar sitter frihetsberövade?
Alla jag kommer i kontakt med säger att avsaknaden av information om vad som händer sin anhörige, känslan av utsatthet genom media och nu även den nya sajten Lexbase är stora bördor som de bär på. Många av de som jag har kontakt med vågar inte berätta ens för sina närmaste arbetskamrater att de har ett barn som sitter frihetsberövad. Tänk att behöva gå och hålla en mask dag efter dag och behöva hitta strategier för att kunna klara vardagliga frågor om barn, barnbarn och var de befinner sig och att komma ihåg vem man har sagt det eller det till för att inte bli påkommen med en lögn en vacker dag.
Jag uppskattar ändå att barn som har anhöriga fängslade är så ärliga och raka med det. Jag var en dag på en samling med barn och ett barn som jag inte känner så väl berättade öppet och rakt för hela gruppen av människor helt apropå att dennes släkting satt i fängelse. Tack och lov för att barnet ännu inte har insett hur människor försöker tysta ner och glömma bort den som är fängslad. Tids nog får dessa barn veta brutalt av samhället att det inte är uppskattat att de pratar om sina anhöriga som sitter fängslade och då blir de såsom de flesta tysta och drar sig undan och vågar inte vara öppna och raka.

Vårt möte med generaldirektören för kriminalvården i slutet av april gick bra. Vi pratade mycket om vården som enligt oss anhöriga inte existerar och om hur kriminalvården ska göra för att inte de som sitter på långa straff ska bli hårda och känslokalla under sin vistelse på anstalt. Som det är nu så sitter många av de anställda i sina glasburar och tittar ut på de intagna och de har så lite kontakt med varandra som det bara går. Generaldirektören vill att det ska vara fler anställda ute på golvet och på avdelningarna, men för att han ska lyckas med det måste han nog tänka över hur hans anställda arbetar och hur de är mot de intagna. Inte alla anställda är på fel plats, men många hör inte hemma inom kriminalvården. Jag har hört skräckhistorier om hur det kan gå när man som anhörig behöver ta kontakt med en anstalt för att lämna något den intagna verkligen behöver och vilket bemötande den anhörige kan få.
Min egen son bad om att få en flaska nezeril från sjukstugan och den stod i en månad på vakternas kontor med hans namn på innan någon av personalen tog med sig den till honom ut på avdelningen. Det säger lite om hur det kan fungera inom väggarna. Tänk om det hade varit en livsnödvändig medicin han varit i behov av?

Som vanligt blir det ett långt inlägg och har inte hunnit svara på en av frågorna jag fått sedan mitt förra inlägg om hur det är med mina barnbarn och om jag träffar dem något. Jag kan bara svara lite snabbt att det är bra, de bor i en underbar fosterfamilj som behandlar dem som egna barn och att jag varit och träffat den ena pojken i början av maj tillsammans med mina hemmavarande barn. Den andra pojken var på läger, men det var mysigt att bara vara tillsammans med den ena också. Ibland behöver även de lite egentid tillsamman med mig.

Jag håller just nu på att läsa rättvisans rebell som handlar om Desmund Tutu och några ord som han sagt och som tål att tänka på är: "man står antingen på de förtrycktas sida eller på förtryckarnas. Det går inte att vara neutral.", "Ni "regeringen" är bara vanliga dödliga" eller min favorit, "Utan förlåtelse finns det ingen framtid".

Har läst mina första blogginlägg

fram till december månad 2009. Så här i efterhand förstår jag inte att jag höll ihop och att jag orkade fara fram och tillbaka till fastlandet hela tiden. De första månaderna efter min sons brott dog människor till höger och vänster om mig. Det började med min mormor, sedan dog min farbror och efter det min före detta svärmor. Jag hann inte sörja någon av dem för att sorgen över det att min son satt häktad och för att sorgen över att ha mist min svärdotter så brutalt tog överhanden. Chocken och traumat jag genomgick måste ha varit total.
Därför känns det nu så bra att jag orkar läsa inläggen jag skrev då. Visst känns det ännu svårt i mitt mammahjärta att läsa vilken sorg och smärta som fanns inom mig och den sorgen kommer nog aldrig helt att försvinna, men samtidigt kan jag åter igen känna glädjen korta stunder över att solen lyser, att fåglarna kvittrar och att mina hundar är lyckliga över vårens intåg. Trots att livet går vidare med andra svårigheter så känns det som om jag ändå aldrig riktigt ger upp. Även om jag är trött och inte har samma energi som tidigare och ibland är rädd att jag inte ska bli frisk igen, så känner jag ändå tillförsikt inför livet. Deppig är jag fortfarande till och från, men inte så djupt som jag varit tidigare och det är en något jag glädjer mig åt.
Genom min sons brott har jag blivit starkare och vet att jag klarar mycket i livet som jag aldrig trodde jag någonsin skulle behöva uppleva. Min kontakt med mina barn är intensiv även om vi kanske inte träffas så ofta, men de vet att jag alltid kommer ställa upp för dem vad som än händer dem i livet. Mina barnbarn ger mig glädje, men i glädjen finns alltid sorgen över det deras mor inte får uppleva tillsammans med dem. Då jag är tillsammans med mina barnbarn så är det intensiva dagar och jag lever för stunden. 
På något sätt går det att komma igenom det mesta och även om det innebär att jag alltid kommer vara i en slags katastrofberedskap så försöker jag lära mig att handskas med det genom att inte ta ut sorgen i förskott.
Jag är även glad att FATEG växer och att vi nu är en grupp anhöriga som har ett intensivt utbyte av varandra och att vi kan få stöd och råd av varandra. Tänker på den tiden som var innan då vi inte visste om varandra utan famlade i ensamhet efter andra i samma situation. Igår kväll satt jag i telefon två timmar med en mamma som var ledsen och att få höra att hon idag var glad och lycklig över att det vi pratat om igår hade lyckats ger mig mycket tillbaka och jag är glad om jag kan hjälpa någon som behöver det.
Imorgon väntar allmänlydnadskurs för mig och min spanska hittehund och det ska blir riktigt spännande att se hur det ska gå och om han ännu kan lära sig. Korv kommer han att få som lite godis på träningen, även om jag tror han skulle föredra spansk korv om han hade möjlighet att välja. 
 

En händelserik vår...

...har det varit. Till att börja med så hade vi medlemsmöte i Enköping i januari och då var vi sju anhöriga samlade. Vi gick igenom de olika medlemspunkterna och sedan pratade vi väldigt mycket om vad vi vill göra för att få FATEG att växa och sedan blev det som vanligt mycket samtal om våra nära som sitter inlåsta på häkte eller anstalt. En del gråt men även en del skratt.

Vi kom överens om att jag skulle försöka få till något möte med olika beslutsfattare och i mars var vi några stycken och träffade justitieminister Beatrice Ask. Det var ett bra möte och vi fick förklara hur vi som anhöriga kan uppleva våra möten med kriminalvård och hur samhället ser på oss. Hur det är att ha en anhörig utomlands belystes också.
I april ska vi träffa generaldirektören för kriminalvården och det kommer bli ett mycket intressant möte och jag ser fram emot det. Vi kanske inte kan påverka så det blir så många förändringar för oss anhöriga, men vi kanske i alla fall kan få uttrycka hur vi kan blir bemötta på vissa anstalter och vilka förändringar som skulle kunna göra bemötandet där till det bättre för oss och för våra intagna.

Jag har även hunnit med en föreläsning för BOJs samordnare runt om i landet. Jag hade inte så lång tid på mig att berätta så det blev mycket om hur anhöriga runt om i landet har det och vilka problem det kan medföra för barn och unga som har någon nära på häkte eller anstalt.

Vi vill gärna få till ett medlemsmöte i Stockholm i samband med att vi är där och träffar generaldirektören. Jag återkommer på hemsidan om plats och tid så småningom.

Då det gäller min son så har han ju varit på Salbergaanstalten sedan i november och han trivs inte alls där. Mycket för att de blandar långtidsdömda med krottidsdömda och i förra veckan fick han besked om att han skulle förflyttas till en avdelning dit han inte alls ville. Då han lugnt och sansat sa att han inte tänkte flytta dit så försökte de först övertala honom och sedan kom de med insatsstyrkan och brottade ner honom på golvet och kastade ner honom i isoleringscell två dagar. Han fick besök där nere och förklarade återigen sin ståndpunkt och att han gärna satt kvar i isoleringscellen istället för den avdelning de tänkt förflytta honom till. Så det slutade med att han blev tillbakaflyttad till sin gamla avdelning och till sin cell. Han fick ett knä i bröstet då han blev nerbrottad och tror sig fått en spricka i ett revben, men det är ingen som har dokumenterat hans skador eller någon som har sett på det. Nu tror han inte att det är så allvarligt, men hade det hänt en civil ute på stan så hade det lett till polisanmälan och undersökning.

Snart nytt medlemsmöte och besök hos sonen

På fredag i nästa vecka åker jag till Stockholm för vidare transport till Enköping och kombinerat medlemsmöte/årsmöte med FATEG. Ännu är det inte för sent att anmäla sig. Gör det till mig på sanna@fateg.se eller inger@fateg.se om du vill komma. Alla anhöriga till gärningsmän är hjärtligt välkomna. Vi kommer att prata om hur vi ska arbeta vidare i föreningen och sedan blir det nog mycket prat om hur vi har det som anhöriga. I vår "egen" facebookgrupp är vi nu 27 medlemmar och den är väldigt aktiv.

På söndagen kommer jag att hälsa på sonen och den nya anstalten han vistas på i Salberga. Har varit mycket i Sala då sonen var liten då vi hade vänner som bodde där, men vi var även på besök i Sala Silvergruva och ofta på Sala marknad. Vet inte hur det kommer kännas att åka dit för ett besök på anstalt istället. Mina minnen från Sala är fina och trevliga och jag hoppas de ska få fortsätta vara det. Min son kommer inte ihåg att vi varit mycket i Sala då han var liten, men han kanske känner igen sig då han så småningom kommer få kortare permissioner och då hoppas jag få vara med och ta en fika på ett café med honom.

I vår kommer jag att fortsätta med min studier i religion och nu kommer det bli gamla och nya testamentet som ska gås igenom. Dessutom fortsätter jag med några föreläsningar och med mitt engagemang för de hemlösa i Visby och även i samhällets styvbarn.
 
Jag hoppas att detta ska bli det år då jag äntligen ska komma ikapp med mig själv igen. Jag ska försöka lyssna på min kropp och göra sånt jag blir glad av och inte bara tänka på allt negativt som blivit efter sonens brott. Det känns ibland som om det negativa fått ta överhanden och att jag ibland glömt bort allt det roliga och fina som jag upplevt med honom och hans syskon och även idag får uppleva. På något sätt känns det fel att leva och vara glad när hans sambo är död och det är väl den balansgången jag måste lära mig att leva med.
 
 
 

Nytt år 2014

Nu när 2013 har gått över till ett nytt år så känns det riktigt att summera förra året. Det har varit både upp och ner för min del, men mest ner tror jag.
 
Året började bra med nytt jobb och nya utmaningar i form av högskolestudier. Jag hade även några föreläsningar under vår och försommar och det kändes som om de väckte tankar hos åhörarna om den situation som vi anhöriga till gärningsmannen befinner oss i.
Under sommaren hände något, jag kände att jag gick ner i tempo och att min ork försvann. Trots det försökte jag gå på i samma tempo som innan och även öka tempot. Det slutade med att kroppen la av och att jag fick diffusa symptom som yrsel, ostadighet, svimmningskänslor etc. Så jag blev sjukskriven från mitt arbete och är ännu idag sjukskriven på halvtid. Jag hade tänkt uträtta så mycket under hösten, studera teologi på universitet och hjälpa till med nätter på natthärberget här i Visby. Det blev inget av med det, istället har jag inte kunnat öppna en bok på två månader, ögonen har inte hängt med när jag försökt läsa.
 
Nu äntligen så verkar jag vara på bättringsvägen, men vägen att gå är lång och jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och hur mycket jag tror jag ska orka för att inte ligga hela nästkommande dag. Jag tror mina symptom har kommit genom att jag gått med en negativ stress i över fyra år. Jag har varit orolig för min son och mina barnbarn, har haft skuldkänslor gentemot min sons sambos familj och den situation min son satt dem i. Jag har även haft svårt att utåt visa vilka känslor som finns inom mig och då jag nu äntligen i de föreläsningar jag hållit under våren börjat berätta hur det verkligen påverkat mig och min familj så var det som om jag började släppa ut luft ur en stängd ballong. 
 
Min tro har blivit djupare under året, men samtidigt undrar jag hur Gud kan tillåta att alla hemska händelser i världen får hända. Varför får min eller andras söner och döttrar döda andra människor utan att han griper in. Varför barn får uppleva att behöva flytta från ett familjehem till ett annat eller varför barn tillåts svälta ihjäl i andra länder. Säkert frågor som många generationer innan mig har funderat över. 
Jag har gått på ett par sinnesro gudtjänster i år och trots att de varit svåra och jobbiga för mig så har det ändå känts så bra att få gråta ut i närvaro av andra som vet hur det är att ha det svårt, även om mina problem inte har något med missbruk att göra.
 
Detta år har inte börjat så bra för min del, jag påbörjade min första arbetslösa dag igår och har idag varit på arbetsförmedlingen. Jag känner mig dock inte ett dugg orolig och det är lite förvånandsvärt för att vara mig. Jag brukar annars oroa mig innan något har hänt, men jag tänker att det kan inte bli så mycket värre än vad det har varit och iställer ser jag framåt på de studier som jag snart ska påbörja och denna gång ska varken kropp eller huvud få stoppa mig.
 
Jag hade mina pojkar nere förra helgen och visste att jag skulle vara helt slut efter tre intensiva dagar med dem och min egen femåring som jag har här hemma. Samtidigt tror jag att de vågar visa för mig sina värsta sidor, att det är jag som får se det för de vet att vad som än händer så kommer jag finnas där för dem. Mina barnbarn är väldigt söta och gulliga, men ibland blir de som en skock nyckfulla kalvar tillsammans med min femåring som även hon har börjat visa vilka konsekvenser min sons brott har fått på henne trots att hon bara var drygt ett år då det hände. 
 
Vi hade även mysigt under tiden pojkarna var här, åkte skridskor på en konstisbana i en ruin här i Visby, matade ankor vid Almedalen och min flicka lyckades plumsa i ankdammen, vi gick på upptäcksfärd och fossil letning vid Brucebo naturreservat där yngsta barnbarnet lyckadades springa ner för en brant slänt och skrapade upp sina händer och så fick jag gå och skratta till Sune med äldsta barnbarnet på bio. Minnen vi kommer bära med oss framöver.
 
Nu i januari väntar årsmöte med FATEG i Enköping och sedan i början av februari ska jag föreläsa vid Brottsofferjourernas riksårsmöte. Det ska bli spännande och jag kommer främst att tala i ett anhörigperspektiv. Hur vi anhöriga påverkas och hur vi bemöts i samhället. Det känns som om det är det jag är kallad att göra. Berätta om det som andra kanske inte vågar berätta om därför att samhället i dag har blivit så hårt och gör oss anhöriga till gärningsmannen medskyldiga utan att vara medveten om det.
 
Jag upphör heller aldrig att förvånas över våra kvällstidningar och deras skriverier. Att de inte kan förstå hur det de skriver påverkar de anhöriga till gärningsmannen och hur de kan tro att vissa löp kan vara av allmänintresse. 
 
Jag hade bara tänkt skriva lite kort, men som vanligt när jag skriver så blir det längre än tänkt. 
 
En sista mening innan jag slutar, i natt drömde jag om min sons sambo, att hon levde och var lycklig med sina två pojkar. Jag tror att hon sände mig en tanke i drömmen att jag inte ska grubbla över det som skett, utan se framåt och försöka se framtiden an med tillförsikt.Det kändes både obehagligt och levande att drömma om henne så levande, men det var precis som att se henne då hon levde och det gör mig även varm i hjärtat. Jag hoppas och tror att hon ser där uppe i sin himmel att jag försöker på bästa sätt göra det som är gott för hennes pojkar och även för min son och att jag gör så gott jag kan genom föreläsningar och inlägg i tidningar att hon inte ska ha behövt dö förgäves. Jag hoppas jag även så småningom ska kunna få föreläsa i skolor och andra ställen där ungdomar rör sig om vilka konsekvenser ett brott får för gärningsmannen, dennes anhöriga och brottsoffrets anhöriga. Kan min historia göra att någon tänker sig för innan ett brott begås, så är det värt det om det kan rädda en enda kvinna från att dödas helt i onödan.
 
 
 

Sjuk höst

Denna höst har inte varit så bra för mig. Jag har sedan slutet av sommaren tampats med en alltmer tilltagande trötthet och nu till sist blivit sjukskriven för att jag har blivit yrslig. Så min läkare har bestämt att jag inte får köra bil förrän yrseln är borta och jag sitter nu hemma och bara tar det lugnt.
 
Det var någon som sa att om jag inte lyssnar på kroppens signaler så slår den till med storsläggan till slut och det har den gjort nu.
 
Min son ska flyttas till Salberga någon gång i november. Jag hade hoppats att han skulle få komma till Hall så att det blev närmare för mig att besöka honom, men det kan bli intressant att se en ny anstalt och en omgivning omkring Hallstahammar. Min son fyller 30 år i november och jag vet inte om han kommer att bli flyttad innan eller efter. Om jag bokar besökstid och åker då han fyller, kommer jag då att få veta om han blivit förflyttad innan mitt besök eller struntar kriminalvården i att jag åker så långt som från Gotland då jag besöker honom?
 
På hans resa genom kriminalvårdens Sverige så började den för mig i häktet i Växjö, vidare till Norrköping innan han blev förflyttad till Kumla. Jag har fått lära känna andra delar av samhället som jag innan inte hade en aning om hur det fungerade och har även fått lära mig hur anhöriga till gärningsmän har det i samhället. Jag är ändå tacksam för att jag har möjlighet att åka och hälsa på honom även om det för min del är långt och kräver en eller två övernattningar. Jag vet att i Visby har de några få platser där intagna har möjlighet att sitta, men jag tror att de är reserverade till interner som på något vis har en hotbild över sig från en annan anstalt. Så egoistisk är jag så jag helst hade velat ha min son här på Gotland, men jag får vara nöjd över att han under tiden han sitter inne pluggar och att han har kommit till ro med sig själv. Han har nog fått väldigt mycket genom diakonen på Kumla som har hjälpt honom att komma tillbaka till den han verkligen är.
 
Många kanske sätter i vrångstrupen nu, men trots det min son gjort mot sin sambo så är jag stolt över honom. Jag är stolt över att han fixat att sitta på Kumla i fyra år, jag är stolt över att han under denna tid vuxit som människa och att jag fått tillbaka den man som jag visste han skulle bli som vuxen. Våra vägar i livet är brokiga och ingen vet vad ödet har i beredskap för dem, men jag har sett att även människor som varit långt nere i drogernas makt kunnat ta sig ur det för att senare kunna hjälpa ungdomar på glid. Jag är så glad och tacksam över att det finns så många frivilliga i Sverige som finns där och försöker stötta och peppa de ungdomar och vuxna som på ett eller annat sätt fallit utanför samhället. 
 
Jag är även tacksam för att jag under dessa fyra år fått förmånen att lära känna så många härliga människor, många med hemska berättelser om hur de i dagens Sverige bemöts av press, samhälle och omgivning då deras närstående begått ett brott. I dagens Sverige blir även vi anhöriga straffade, genom att vara just anhörig. Att behöva flytta,  bli uppringd mitt i natten av journalister, att behöva byta skola eller bara se hur människor vänder bort sitt ansikte och låtsas att man inte finns ska ingen behöva vara med om.
 
Jag vill berätta att jag skulle vilja ha ett nytt möte med anhöriga i november i Stockholm och i januari blir det möte i Enköping. Då tror jag även att vi håller vårt årsmöte. Håll koll på FATEGS hemsida så kommer mer information där.
 

Posttraumatiskt stressyndrom

Den senaste månaden har varit svår för mig. Det var härligt att ha mina barnbarn nere hos mig på Gotland, men då jag kom hem kom jag in i en svacka igen. Jag tänkte som vanligt på vad min son orsakat sin sambo och hennes familj och även på mina barnbarn, hur deras liv i fortsättningen kommer att bli, med en pappa på anstalt och med en mamma som blivit mördad. De tankarna lämnar mig ingen ro, jag drömmer om min son och hans sambo på nätterna och har på senaste tiden behövt knapra sömntabletter för att över huvud taget somna.
 
Den sista helgen har jag varit sjuk, med hög feber och förkylning i kroppen. Det har gjort att jag sovit mer än vanligt och i drömmarna har jag bestämt hur jag i fortsättningen ska leva mitt liv. Jag har haft så dåligt samvete för det min son orsakat sin sambo och även haft dåligt samvete för att jag inte varit någon bra mamma de senaste fyra åren. Det har gjort att jag flytt in i ett liv med massor av åtaganden för att inte behöva tänka. Jag har helt enkelt sett till att vara upptagen alla dygnets timmar förutom de jag sovit. När då sömnen till slut blev lidande och alla tankar samlades i drömmar så kraschade allt. Jag har den senaste tiden dragit mig undan allt, inte svarat i telefon om det varit telefonnummer jag inte kännt igen, inte orkat engagera mig i något utöver mitt arbete. Efter arbetet har jag varit helt slutkörd och tvungen att sova för att orka med nästa pass.
 
Den här helgen har hjälpt mig att börja tänka på vad jag måste orka och vad jag måste göra, inte vad alla andra vill att jag ska göra eller det jag tror att de vill att jag ska göra. Jag har haft posttraumatisk stressyndrom sedan detta hände då min son dödade sin sambo. Den dagen jag fick veta vad han gjort fick jag flera chocker samma dag och jag kapsade in mina känslor och försökte leva som om inget hänt. Min mormor dog bara någon månad efteråt och jag kunde inte sörja henne för att jag var i chock. Jag har inte kunnat komma till hennes grav i stillhet utan gjorde det först för någon vecka sedan. Då satt jag stilla hos henne i en timma och pratade med henne. Jag fick ju inga svar, men jag kunde för första gången få sörja henne utan att behöva ha dåligt samvete för att jag inte ringt henne den sista månaden hon var i livet. Jag tror hon hörde mig och att hon förstår varför jag inte orkade lyfta luren och prata med henne den sista tiden hon hade.
 
Jag har även struntat i att jag har diagnosen posttraumatisk stressyndrom. Jag har hela tiden tänkt att det bara är människor som utsatts för trauman vid krig elller andra allvarliga brott som får det, men har till slut insett det som läkarna insåg för tre år sedan, att traumat min sons brott orsakade har lett till att jag fått blivit drabbad av denna sjukdom. Mycket stämmer på mig, jag sover oroligt, har ångest för att något ska hända och återupplever dagen då jag fick beskedet om och om igen. Det är något jag kommer att få leva med, men i och med att jag insett att jag verkligen har denna diagnos så kommer jag nog att kunna börja hjälpa mig själv att läka.
 
Den närmaste tiden framöver kommer jag bara ägna mig åt att göra sådant som jag orkar. Studierna jag påbörjade samtidigt som jag arbetar kommer jag att lägga ner. Jag kommer fortsätta arbeta som frivillig i de olika föreningar jag är med i, men bara i den mån jag känner att jag orkar och klarar.
 
Jag hoppas att mina barn kan förlåta mig för att jag inte varit den mamma de haft rätt till de senaste fyra åren, men jag ska försöka ändra på det och bli som jag var innan detta hände. Jag vet att jag har en lång väg att vandra, men ska i alla fall försöka bli den jag var.
 
 
 
 

Möte på Gotland

Jag tänkte vi kanske behöver ha ett möte med FATEG även här på Gotland i september eller oktober för de som är anhöriga till någon som sitter på häkte, anstalt, rättspsyk eller bara har en anhörig som är på glid. Om det skulle vara någon som läser detta och som vill närvara maila mig på sanna@fateg.se

Fyra år har gått

Nu har fyraårsdagen kommit och gått och det känns på sätt och vis lite lättare detta år. Men om jag går ut och söker på min sons namn på internet så hittar jag hela tiden nya sidor där människor hatar och skriver om det han gjort. Han avtjänar just nu sitt straff för det. Jag vet att det inte gör att hans sambo kommer att komma tillbaka, men för oss anhöriga, (mig), så blir det tungt när jag funderar på hur han kommer att få det den dag han ska ut och försöka leva sitt liv igen i frihet. Hans börda är tung, han har åsamkat sina barn en oerhörd smärta genom dråpet på deras mamma och även hennes föräldrar, syskon och vänner.
Jag har kommit till den insikten att hat bara göra allting värre, det är bättre att försöka komma vidare i sitt liv och att göra det man kan för att hjälpa dem som en dag kommer att hamna i samma sits som den jag sitter i nu. Jag får ofta höra att jag tjänar pengar på att föreläsa om det min son gjort, men det kan jag tala om att jag inte gör. Jag tar bara betalt för det jag lägger ut i respengar och sedan en liten summa för den arbetsinkomst jag förlorar för att ställa mig och berätta om det som hänt. Efter varje föreläsning är jag slut såväl psyksikt som fysiskt. Att ställa sig på barriaden och berättta om hur samhället straffar oss anhöriga också är inte helt lätt, men något som jag känner är nödvändigt för att väcka opinion och som förhoppningsvis väcker till eftertanke hos dem som lyssnar. Vem som helst kan hamna i samma sits som den jag hamnat i, det kan ske i familjer som är kaotiska, men även i den finaste miljö. Ingen kan vara säker från att gå förskonad från detta.
 
Om jag ska försöka reflektera över dessa fyra år som gått, så är det som att ha varit nere i det djupaste svarta som finns att komma till och sakta med säkert ha förstått att det går att överleva och även göra det bästa av situationen. Jag har funderat mycket över varför det blev som det blev, men har inga svar på det. Jag vet att jag gjort det jag kunnat för att hjälpa min son och även hans sambo i den situation de befann sig vid tillfället och jag tog det beslutet att de var vuxna människor som borde klara av sina svårigheter själva. Det är ett beslut som jag ofta efteråt har funderat över om det var rätt eller fel, tex den gången deras hund behövde opereras och min son tog sina hyrespengar till det istället för att betala sin hyra. Han ringde till mig och bad om pengar till hundens operation, men jag sa den gången nej. Hade jag vetat i efterhand att han skulle bli beskylld för att ha struntat i sin hyra och ha levt rövare så kanske jag skulle ha handlat annorlunda och kanske utgången skulle ha blivit en annan. Men det hjälper varken mig eller någon annan att jag tar på mig en skuld som egentligen inte är min.
 
I morgon fyller jag år och då kommer jag få en av de finaste presenter jag kan få i mitt liv. Mina barnbarn kommer äntligen efter två år att få komma till mig på Gotland igen. Jag är så glad för detta och kommer att ha en underbar helg tillsammans med dem och mina nära.
 
I slutet av denna månad kommer jag börja läsa teologi. Jag har alltid varit troende, men efter denna händelse har min tro blivit starkare och vart teologistudierna leder mig vet jag inte. Vad jag vet är att jag överlåter åt honom där uppe att staka ut den väg han vill att jag ska gå.
 
Med detta inlägg vill jag bara berätta för dem som befinner sig nere i botten och som nyligen fått veta att deras anhöriga begått ett brott att livet kommer åter även om det just då kan kännas som en omöjlighet.
 
 

Livet har återvänt med full styrka

Det är så härligt att efter fyra ganska så mörka och svåra år äntligen känna att livet känns meningsfullt och ljust igen. 
 
Jag har den här våren hållit flera föreläsningar för olika brottsofferjourer och det är otroligt uppskattat av de där jag varit. De får en inblick i hur vårt liv som anhöriga kan gestalta sig och även om det för mig är otroligt jobbigt att ta fram alla känslor och den svåra sorg min son försatt mig och mina anhöriga i så känner jag att varenda föreläsning är värt de sömnlösa nätter som kommer efteråt.
 
Jag och min lilla flicka som nu är fem år har varit och hälsat på mina barnbarn och det känns som om de landat i sitt nya familjehem och det känns välidgt skönt. 
 
Jag har återigen funnit kraft att arbeta med FATEG och det som vi behöver kämpa för som anhöriga. På det senaste årsmötet i april bestämde vi att vi skulle försöka hålla fyra medlemsträffar varje år och jag vill även kunna komma upp till norra Sverige för föreläsningar och medlemsmöten, både för medlemmar och andra anhöriga som bara vill ha kontakt.
 
Det känns som om FATEG, trots att föreningen bara är drygt ett år gammal, redan gör skillnad. Vi har en ny kontakt/stödperson i föreningen eftersom jag ska försöka syssla med det som jag passar bäst för, att informera om hur vi anhöriga har det och påverka samhället till att förstå vår situation. Jag planerar även att vara i Stockholm en dag i månaden från och med i höst för att kunna träffa anhöriga som vill ha stöd på olika sätt.
 
Nu väntar snart augusti igen och det kommer bli en arbetsam månad att ta sig igenom, med den sorg som fortfarande finns inom mig för det brott min son begått mot sin sambo. Men denna gång har jag min ungdomskärlek vid min sida och kommer förhoppningsvis kunna i viss mån njuta av sensommaren även om jag ändå förstår att det blir en svår och tung månad. Augusti kommer alltid vara förknippad med min sons sambos död, men kanske, kanske kommer det bli lättare att uthärda månaden för varje år som går. 
 
När jag tänker tillbaka på de fyra år som gått sedan min son begick sitt brott mot sin sambo så tänker jag på att det hela tiden är nya kvinnor som faller offer. Min sons sambo var nummer 153, nu är vi uppe i 212. Det måste ta slut någon gång. Hur bör samhället agera för att kämpa för varje kvinna som riskerar sitt liv i ett förhållande och för de barn som kan bli moders- och faderslösa? Vad kostar det samhället att placera barn i familjehem och att ha en intagen på anstalt istället för att förebygga från början? Samhället måste arbeta för att trygga tillvaron för alla de kvinnor som misshandlas i hemmet och de som riskerar att bli dödade. FATEG skulle vilja att det infördes ett gemensamt journalsystem där polis, socialtjänst, psykiatri och sjukvård skulle kunna uppfatta tidiga farliga signaler och på det sättet kanske kunna rädda kvinnoliv. 
 
 
 
 

Länge sedan jag skrev

Det är nu ett bra tag sedan jag skrev. Jag har haft väldigt mycket att göra. Mitt liv har inom ett par månader förändrats i helt andra banor och det känns otroligt bra för mig och för de mina hoppas jag...
 
För att göra en kort sammanfattning av vad som hänt sedan sist så har jag slutat mitt arbete som receptionist på ett hotell här i Visby. Det var ett arbete som jag tyckte mycket om, men jag kunde inte vara kvar. Att gå till jobbet med ständig magvärk över att inte veta om jag skulle bli utskälld för att jag svarat på ett mail på fel sätt, få varning för något som egentligen är en bagatell eller som en gång tidigare i somras behöva höra hur en anställd blir nervärderad och talad till som ett barn är inget företag jag vill arbeta i eller kan försvara att jag är delaktig i. Droppen kom när det försvann pengar ifrån dagskassan och jag blev uppmanad att betala tillbaka det, som om det skulle vara jag som tagit dessa pengar, trots att jag gjort allt jag kunde för att säkra kassan. Jag kan inte undgå och fråga mig om det är på grund av min son som jag blev misstrodd. Grenen faller aldrig långt från trädet:(
 
Jag har däremot fått ett nytt arbete, ett underbart arbete inom hemstjänsten och det är det bästa byte jag gjort. Första dagen på nya arbetet klev jag dessutom in i min ungdomskärleks mammas hem och känslan att vara sexton år kom tillbaka. Vi är bara vänner, men det är underbart att kunna prata med en annan vuxen person som själv varit med om otäcka saker och som kan känna förståelse för det jag varit med om. Att han dessutom varit mig väldigt nära i min ungdom gör att vi har så mycket gemensamt att prata om. Hur det blir i framtiden återstår att se, men det känns tryggt att ha honom där i bakgrunden som samtalspartner då jag eller han mår dåligt av saker som hänt honom eller om mig och veta att jag kan ringa när som helst bara för att få prata, gråta eller skratta lite.
 
Jag har även börjat hjälpa till lite som volontär vid Birkagården här i Visby. Det är ett boende riktat till hemlösa och andra med problem och även där känner jag samhörighet med de som arbetar frivilligt och även de som tillbringar sina nätter eller dagar där. De dömer ingen utan vet att tillvaron kan raseras på ett ögonblick. Tyvärr har några hemlösa dött i lunginflammation eller av andra orsaker denna vinter och jag tänker då speciellt på en person som jag växte upp med i de tidiga tonåren. Döm inte de som lever som uteliggare eller som har missbruksproblem, ingen väljer frivilligt att leva på detta vis och samhället borde även här ta ett större ansvar och även erkänna att de är fler än de vill medge.
 
Min son har varit en vecka i kloster, en vecka där han första och sista dagen fick möjlighet att tala med de andra internerna som också fanns där tillsammans med honom. De övriga dagarna skulle tillbringas i tystnad och mediation. Han uppskattade mycket att få äta med riktiga bestick, att det fanns levande ljus överallt och att kunna få lugn och ro från övriga medinterner på sin vanliga avdelning. Han har nu ansökt om att få tillbringa ytterligare en månad där och jag hoppas att han ska få tillstånd till det.
Själv funderar jag på att åka en helg till Mariasystrarna och bara få vara med mig själv och försöka få lite ordning på mina tankar och funderingar och även kanske få ännu mer ro i själen. Något som kommit med att jag nu accepterat det han gjort och även kan känna att jag kan förlåta det han gjort, mot Della, mot pojkarna, mot mig och hans syskon, men även övrig släkt som fått lida för det han gjort. Jag hoppas att han även själv en dag ska kunna förlåta sig själv. Jag tror inte Della skulle velat att vi hatar och dömer, utan jag tror hon velat att vi ska arbeta för att det aldrig mera ska hända, mot en kommande sambo till min son eller till någon annan kvinna. Därför hoppas jag samhället ska ägna mer resurser åt de kvinnor och barn som lever i samma förhållande som min son och hans sambo gjorde och ta alla varningstecken på allvar och inte vänta tills det är för sent.
 
Jag har genomfört två föreläsningar denna vinter, en i Stockholm hos Skyddsvärnet och en hos Brottsofferjouren i Trelleborg. Jag tackar för att jag fått komma och berätta hur det är att vara anhörig och för att ni tyckt det jag berättat varit gripande och värdefullt. Jag kommer även genomföra en föreläsning på Träffpunkt Gråbo i april och hoppas att jag även där ska kunna få människor att tänka på både offer och gärningsmäns anhöriga och inte döma i förväg.
 
Då det gäller FATEG har det varit ett möte i Stockholm med anhöriga, ett möte som belyste de problem anhöriga möter i samhället och den svårighet som finns då anhöriga har yrkeskriminella som söner, syskon eller de svårigheter anhöriga har då deras son/dotter etc finns intagen på anstalt utomlands.
För FATEGs del planeras nu ett årsmöte via nätet för att så många som möjligt ska kunna ha möjlighet att delta och kunna vara med och påverka den framtida inriktningen och arbetet för att nå ut till anhöriga och samhälle. Ett möte planeras i Stockholm i april och ett i Göteborg i maj och vi har startat en grupp på facebook där vi anhöriga kan ventilera sådant som vi behöver skriva eller berätta om. Ett stort tack till dig som kom på den fiffiga sidan. Tack!
Från Region Gotland har vi fått en bidrag på 7 000 kr till föreningen, det gick till en bärbar dator där jag kan lägga upp allt arbete som handlar om FATEG. Jag tackar Region Gotland för det stödet, Det betydde otroligt mycket och är ytterligare ett bevis för att det arbete jag drivit för att starta upp FATEG varit betydelsefullt och har givit mig ytterligare tro på att föreningen är viktig både för samhället och inte bara för oss anhöriga.
 
Mina pojkar har kommit till ett bra fosterhem och jag känner trygghet i det nya. Deras farfar och jag har varit och hälsat på nu i vinter och då passade vi på att ta med dem till Leos lekland, något som både de och deras farföräldrar uppskattade, att få vara barn för en dag igen. Nu närmast planeras en övernattning med pojkarna och det ska bli otroligt roligt, att kunna få rå om dem i lugn och ro för mer än några timmar.
 
Detta skulle bli en kort uppdatering, men som vanligt då jag skriver så är det så mycket jag vill förmedla. Men jag vill avsluta med att livet har återvänt till fullo och att jag känner framtidstro och jag vet nu att även det svåraste som kan hända i livet kan man överleva som anhörig. Det kan nog vara tröstande att veta för den som just drabbats av någon anhörigs brott. Så till dem vill jag säga, Ge inte upp, livet kommer åter, även om det för alltid ser annorlunda ut.
 
 

Imorgon bär det iväg igen

Jag har några intensiva dagar framför mig. Imorgon ska jag åka med båten till Nynäshamn för vidare färd mot Stockholm. På måndag planerar jag ett besök hos min son på Kumla. Som vanligt lastad med lite saker han vill ha, denna gång några skivor och tyska tidningar att läsa. Han har börjat plugga tyska och det verkar som om han tycker det är ett lätt språk att lära. Det är roligt.

På måndag kväll blir det ett möte med anhöriga och det ska bli spännande att möte några nya ansikten. Jag hoppas även få med mig lite nytt att ta upp på föreläsningen jag ska medverka i på tisdagen.
Jag kommer ihåg hur nervös jag brukade vara då jag skulle föreläsa i skolan, men då var det oftast om något som inte var så intressant eller så lär man sig så småningom att ställa sig framför en publik. Jag vet inte, men jag är inte så nervös ännu. Kanske hinner jag bli det.
Jag kommer även att få träffa mina barnbarn denna vecka. Längtar så efter dem så det gör ont i mig. Jag är ledsen över att de inte finns närmare mig.

En av mina nära arbetskamrater har gått bort. Det känns orättvist att en människa som var så positiv och som peppade andra trots sin svåra sjukdom inte ska få vara här och uppleva sina ungdomars vidare liv. Mina tankar har hela kvällen varit hos hennes man och hennes barn.

Just nu känns det som om mitt liv flyter på i en riktning och att jag inte behöver styra och ställa så mycket utan det mesta lägger sig tillrätta av sig själv. Jag har börjat studera några intressanta kurser på högskolan och det kommer ta en hel del tid från mig under våren. Men samtidigt är jag glad att jag sökt och kommit in, för jag vill och har alltid velat läsa på högskolenivå, men inte haft möjlighet utav olika orsaker.

RSS 2.0