Länge sedan jag skrev
Det är nu ett bra tag sedan jag skrev. Jag har haft väldigt mycket att göra. Mitt liv har inom ett par månader förändrats i helt andra banor och det känns otroligt bra för mig och för de mina hoppas jag...
För att göra en kort sammanfattning av vad som hänt sedan sist så har jag slutat mitt arbete som receptionist på ett hotell här i Visby. Det var ett arbete som jag tyckte mycket om, men jag kunde inte vara kvar. Att gå till jobbet med ständig magvärk över att inte veta om jag skulle bli utskälld för att jag svarat på ett mail på fel sätt, få varning för något som egentligen är en bagatell eller som en gång tidigare i somras behöva höra hur en anställd blir nervärderad och talad till som ett barn är inget företag jag vill arbeta i eller kan försvara att jag är delaktig i. Droppen kom när det försvann pengar ifrån dagskassan och jag blev uppmanad att betala tillbaka det, som om det skulle vara jag som tagit dessa pengar, trots att jag gjort allt jag kunde för att säkra kassan. Jag kan inte undgå och fråga mig om det är på grund av min son som jag blev misstrodd. Grenen faller aldrig långt från trädet:(
Jag har däremot fått ett nytt arbete, ett underbart arbete inom hemstjänsten och det är det bästa byte jag gjort. Första dagen på nya arbetet klev jag dessutom in i min ungdomskärleks mammas hem och känslan att vara sexton år kom tillbaka. Vi är bara vänner, men det är underbart att kunna prata med en annan vuxen person som själv varit med om otäcka saker och som kan känna förståelse för det jag varit med om. Att han dessutom varit mig väldigt nära i min ungdom gör att vi har så mycket gemensamt att prata om. Hur det blir i framtiden återstår att se, men det känns tryggt att ha honom där i bakgrunden som samtalspartner då jag eller han mår dåligt av saker som hänt honom eller om mig och veta att jag kan ringa när som helst bara för att få prata, gråta eller skratta lite.
Jag har även börjat hjälpa till lite som volontär vid Birkagården här i Visby. Det är ett boende riktat till hemlösa och andra med problem och även där känner jag samhörighet med de som arbetar frivilligt och även de som tillbringar sina nätter eller dagar där. De dömer ingen utan vet att tillvaron kan raseras på ett ögonblick. Tyvärr har några hemlösa dött i lunginflammation eller av andra orsaker denna vinter och jag tänker då speciellt på en person som jag växte upp med i de tidiga tonåren. Döm inte de som lever som uteliggare eller som har missbruksproblem, ingen väljer frivilligt att leva på detta vis och samhället borde även här ta ett större ansvar och även erkänna att de är fler än de vill medge.
Min son har varit en vecka i kloster, en vecka där han första och sista dagen fick möjlighet att tala med de andra internerna som också fanns där tillsammans med honom. De övriga dagarna skulle tillbringas i tystnad och mediation. Han uppskattade mycket att få äta med riktiga bestick, att det fanns levande ljus överallt och att kunna få lugn och ro från övriga medinterner på sin vanliga avdelning. Han har nu ansökt om att få tillbringa ytterligare en månad där och jag hoppas att han ska få tillstånd till det.
Själv funderar jag på att åka en helg till Mariasystrarna och bara få vara med mig själv och försöka få lite ordning på mina tankar och funderingar och även kanske få ännu mer ro i själen. Något som kommit med att jag nu accepterat det han gjort och även kan känna att jag kan förlåta det han gjort, mot Della, mot pojkarna, mot mig och hans syskon, men även övrig släkt som fått lida för det han gjort. Jag hoppas att han även själv en dag ska kunna förlåta sig själv. Jag tror inte Della skulle velat att vi hatar och dömer, utan jag tror hon velat att vi ska arbeta för att det aldrig mera ska hända, mot en kommande sambo till min son eller till någon annan kvinna. Därför hoppas jag samhället ska ägna mer resurser åt de kvinnor och barn som lever i samma förhållande som min son och hans sambo gjorde och ta alla varningstecken på allvar och inte vänta tills det är för sent.
Jag har genomfört två föreläsningar denna vinter, en i Stockholm hos Skyddsvärnet och en hos Brottsofferjouren i Trelleborg. Jag tackar för att jag fått komma och berätta hur det är att vara anhörig och för att ni tyckt det jag berättat varit gripande och värdefullt. Jag kommer även genomföra en föreläsning på Träffpunkt Gråbo i april och hoppas att jag även där ska kunna få människor att tänka på både offer och gärningsmäns anhöriga och inte döma i förväg.
Då det gäller FATEG har det varit ett möte i Stockholm med anhöriga, ett möte som belyste de problem anhöriga möter i samhället och den svårighet som finns då anhöriga har yrkeskriminella som söner, syskon eller de svårigheter anhöriga har då deras son/dotter etc finns intagen på anstalt utomlands.
För FATEGs del planeras nu ett årsmöte via nätet för att så många som möjligt ska kunna ha möjlighet att delta och kunna vara med och påverka den framtida inriktningen och arbetet för att nå ut till anhöriga och samhälle. Ett möte planeras i Stockholm i april och ett i Göteborg i maj och vi har startat en grupp på facebook där vi anhöriga kan ventilera sådant som vi behöver skriva eller berätta om. Ett stort tack till dig som kom på den fiffiga sidan. Tack!
Från Region Gotland har vi fått en bidrag på 7 000 kr till föreningen, det gick till en bärbar dator där jag kan lägga upp allt arbete som handlar om FATEG. Jag tackar Region Gotland för det stödet, Det betydde otroligt mycket och är ytterligare ett bevis för att det arbete jag drivit för att starta upp FATEG varit betydelsefullt och har givit mig ytterligare tro på att föreningen är viktig både för samhället och inte bara för oss anhöriga.
Mina pojkar har kommit till ett bra fosterhem och jag känner trygghet i det nya. Deras farfar och jag har varit och hälsat på nu i vinter och då passade vi på att ta med dem till Leos lekland, något som både de och deras farföräldrar uppskattade, att få vara barn för en dag igen. Nu närmast planeras en övernattning med pojkarna och det ska bli otroligt roligt, att kunna få rå om dem i lugn och ro för mer än några timmar.
Detta skulle bli en kort uppdatering, men som vanligt då jag skriver så är det så mycket jag vill förmedla. Men jag vill avsluta med att livet har återvänt till fullo och att jag känner framtidstro och jag vet nu att även det svåraste som kan hända i livet kan man överleva som anhörig. Det kan nog vara tröstande att veta för den som just drabbats av någon anhörigs brott. Så till dem vill jag säga, Ge inte upp, livet kommer åter, även om det för alltid ser annorlunda ut.
Imorgon bär det iväg igen
Jag har några intensiva dagar framför mig. Imorgon ska jag åka med båten till Nynäshamn för vidare färd mot Stockholm. På måndag planerar jag ett besök hos min son på Kumla. Som vanligt lastad med lite saker han vill ha, denna gång några skivor och tyska tidningar att läsa. Han har börjat plugga tyska och det verkar som om han tycker det är ett lätt språk att lära. Det är roligt.
På måndag kväll blir det ett möte med anhöriga och det ska bli spännande att möte några nya ansikten. Jag hoppas även få med mig lite nytt att ta upp på föreläsningen jag ska medverka i på tisdagen.
Jag kommer ihåg hur nervös jag brukade vara då jag skulle föreläsa i skolan, men då var det oftast om något som inte var så intressant eller så lär man sig så småningom att ställa sig framför en publik. Jag vet inte, men jag är inte så nervös ännu. Kanske hinner jag bli det.
På måndag kväll blir det ett möte med anhöriga och det ska bli spännande att möte några nya ansikten. Jag hoppas även få med mig lite nytt att ta upp på föreläsningen jag ska medverka i på tisdagen.
Jag kommer ihåg hur nervös jag brukade vara då jag skulle föreläsa i skolan, men då var det oftast om något som inte var så intressant eller så lär man sig så småningom att ställa sig framför en publik. Jag vet inte, men jag är inte så nervös ännu. Kanske hinner jag bli det.
Jag kommer även att få träffa mina barnbarn denna vecka. Längtar så efter dem så det gör ont i mig. Jag är ledsen över att de inte finns närmare mig.
En av mina nära arbetskamrater har gått bort. Det känns orättvist att en människa som var så positiv och som peppade andra trots sin svåra sjukdom inte ska få vara här och uppleva sina ungdomars vidare liv. Mina tankar har hela kvällen varit hos hennes man och hennes barn.
En av mina nära arbetskamrater har gått bort. Det känns orättvist att en människa som var så positiv och som peppade andra trots sin svåra sjukdom inte ska få vara här och uppleva sina ungdomars vidare liv. Mina tankar har hela kvällen varit hos hennes man och hennes barn.
Just nu känns det som om mitt liv flyter på i en riktning och att jag inte behöver styra och ställa så mycket utan det mesta lägger sig tillrätta av sig själv. Jag har börjat studera några intressanta kurser på högskolan och det kommer ta en hel del tid från mig under våren. Men samtidigt är jag glad att jag sökt och kommit in, för jag vill och har alltid velat läsa på högskolenivå, men inte haft möjlighet utav olika orsaker.
Socialstyrelsen och BRÅ
Jag har under de senaste veckorna försökt få fram information om anhöriga till gärningsmän och det är väldigt svårt att hitta något.
Det finns ett antal hemsidor på nätet som staten tillhandahåller. Om jag som privatperson söker på dessa med sökorden, "anhörig till gärningsman", så får jag fram:
Brottsförebyggande rådet: 58 träffar, men de flesta hänvisar till gärningsmannen eller offrets anhöriga eller vikten av medling mellan offer, gärningsmän och anhöriga. Jag kan inte läsa mig till att det finns någon publikation som handlar enbart om gärningsmannens anhöriga och deras utsatthet. Har jag fel, vill jag gärna ha tips var jag kan hitta det.
På socialstyrelsens hemsida får jag 5 träffar. De handlar om stöd till unga gärningsmän, bomboffer i Finland, demensvård etc. Inget som direkt talar om anhöriga till gärningsmannen och deras anhöriga. Återigen, hittar någon något blir jag tacksam för tips.
Brottsrummet: noll träffar på anhörig till gärningsman.
Kriminalvården har en egen sida som handlar om anhöriga. De berättar hur det går till i ett fängelse etc. Kriminalvården har även en egen sida för barn.
Jag kan inte heller hitta någon information eller länkar till andra föreningar som finns till anhöriga på KRIS hemsida.
Fakta som jag fått fram berättar bland annat att:
* Det sitter ca 6 000 dömda interner på våra anstalter, ca 150 är dömda till livstid.
* Kostnaden för en intern på högre säkerhetsanstalt är ca 2 831 kr per dygn.
* Ca 17 kvinnor dör varje år genom mäns våld mot kvinnor.
* Ca 100 fall av dödligt våld inträffar varje år där det finns en eller flera gärningsmän.
* 2011 dömdes 134 personer för mord, dråp eller försök till detsamma.
* Mellan 8 000 - 10 000 barn/ungdomar Sverige har en mamma eller en pappa i fängelse.
Tänk om samhället i alla dessa fall kunde vara förutseende och se vad som skulle kunna hända och kunna åtgärda problemet redan innan det första brottet begås. Hur många miljoner hade inte kunnat sparas genom att min son och hans sambo hade fått hjälp med lägenhet då de bad om det pga sin separation. Min son kommer kosta ca 16 miljoner 533 tusen kronor av statens budget innan han kommer att bli fri efter 16 år på anstalt. Vad kommer han inte att kosta sedan, instutionerad som han säkert blivit och med hjälp och stöd av samhället för att komma tillbaka till ett eget och självständigt liv igen. Sedan återstår mina barnbarn, vad kostar inte dem staten genom sin fosterhemsplacering fram till sin artonårsdag och hur kommer det att gå för dem sedan då de blivit vuxna?
Sedan återkommer jag som vanligt till alla andra anhöriga. Hur många är det inte som blir sjukskrivna för längre och kortare tid på grund av det brott deras anhörige begått. Vad får den anhörige för stöd och hjälp av samhället för att komma tillbaka till arbetsliv och en fungerande vardag igen.
Jag förstår att människor tycker det är hemskt att min son begått ett så grovt brott som att döda sin sambo. Jag förstår inte själv hur han kunde göra det och kommer aldrig kunna se honom sticka kniven i henne eller strypa henne. För mig är han min son, så många gånger som jag har påkallat uppmärksamhet till myndigheter om att han och hans sambo inte hade det bra. Han har själv och hans sambo har bett om hjälp. Tänk så mycket kostnader som kunnat föhindras om det fått den hjälp de bett om och om de tagits på allvar.
Sedan vill jag återigen återkomma till föräldrarna till gärningsmännen. Många är de som vittnar om att de försökt påkalla uppmärksamhet över sin son/dotter innan det första brottet begås. Inte många är förhärdade som små, men med kriminalvårdens så kallade vård, vet inte jag vad jag får tillbaka för son då han kommer ut från anstalten. Han har fått lära sig den hårda vägen hur man klarar sig oskadd på en anstalt och han kommer aldrig mer igen ta skit. Varför sätter man någon som aldig tidigare varit inlåst på anstalt tillsammans med notoriska brottslingar. Beror det bara på längden av straffet man begått? Är det inte bättre att försöka samla sådana tillsammans för att förhindra ytterligare brottslighet vid frisläppandet.
Det finns ett antal hemsidor på nätet som staten tillhandahåller. Om jag som privatperson söker på dessa med sökorden, "anhörig till gärningsman", så får jag fram:
Brottsförebyggande rådet: 58 träffar, men de flesta hänvisar till gärningsmannen eller offrets anhöriga eller vikten av medling mellan offer, gärningsmän och anhöriga. Jag kan inte läsa mig till att det finns någon publikation som handlar enbart om gärningsmannens anhöriga och deras utsatthet. Har jag fel, vill jag gärna ha tips var jag kan hitta det.
På socialstyrelsens hemsida får jag 5 träffar. De handlar om stöd till unga gärningsmän, bomboffer i Finland, demensvård etc. Inget som direkt talar om anhöriga till gärningsmannen och deras anhöriga. Återigen, hittar någon något blir jag tacksam för tips.
Brottsrummet: noll träffar på anhörig till gärningsman.
Kriminalvården har en egen sida som handlar om anhöriga. De berättar hur det går till i ett fängelse etc. Kriminalvården har även en egen sida för barn.
Jag kan inte heller hitta någon information eller länkar till andra föreningar som finns till anhöriga på KRIS hemsida.
Fakta som jag fått fram berättar bland annat att:
* Det sitter ca 6 000 dömda interner på våra anstalter, ca 150 är dömda till livstid.
* Kostnaden för en intern på högre säkerhetsanstalt är ca 2 831 kr per dygn.
* Ca 17 kvinnor dör varje år genom mäns våld mot kvinnor.
* Ca 100 fall av dödligt våld inträffar varje år där det finns en eller flera gärningsmän.
* 2011 dömdes 134 personer för mord, dråp eller försök till detsamma.
* Mellan 8 000 - 10 000 barn/ungdomar Sverige har en mamma eller en pappa i fängelse.
Tänk om samhället i alla dessa fall kunde vara förutseende och se vad som skulle kunna hända och kunna åtgärda problemet redan innan det första brottet begås. Hur många miljoner hade inte kunnat sparas genom att min son och hans sambo hade fått hjälp med lägenhet då de bad om det pga sin separation. Min son kommer kosta ca 16 miljoner 533 tusen kronor av statens budget innan han kommer att bli fri efter 16 år på anstalt. Vad kommer han inte att kosta sedan, instutionerad som han säkert blivit och med hjälp och stöd av samhället för att komma tillbaka till ett eget och självständigt liv igen. Sedan återstår mina barnbarn, vad kostar inte dem staten genom sin fosterhemsplacering fram till sin artonårsdag och hur kommer det att gå för dem sedan då de blivit vuxna?
Sedan återkommer jag som vanligt till alla andra anhöriga. Hur många är det inte som blir sjukskrivna för längre och kortare tid på grund av det brott deras anhörige begått. Vad får den anhörige för stöd och hjälp av samhället för att komma tillbaka till arbetsliv och en fungerande vardag igen.
Jag förstår att människor tycker det är hemskt att min son begått ett så grovt brott som att döda sin sambo. Jag förstår inte själv hur han kunde göra det och kommer aldrig kunna se honom sticka kniven i henne eller strypa henne. För mig är han min son, så många gånger som jag har påkallat uppmärksamhet till myndigheter om att han och hans sambo inte hade det bra. Han har själv och hans sambo har bett om hjälp. Tänk så mycket kostnader som kunnat föhindras om det fått den hjälp de bett om och om de tagits på allvar.
Sedan vill jag återigen återkomma till föräldrarna till gärningsmännen. Många är de som vittnar om att de försökt påkalla uppmärksamhet över sin son/dotter innan det första brottet begås. Inte många är förhärdade som små, men med kriminalvårdens så kallade vård, vet inte jag vad jag får tillbaka för son då han kommer ut från anstalten. Han har fått lära sig den hårda vägen hur man klarar sig oskadd på en anstalt och han kommer aldrig mer igen ta skit. Varför sätter man någon som aldig tidigare varit inlåst på anstalt tillsammans med notoriska brottslingar. Beror det bara på längden av straffet man begått? Är det inte bättre att försöka samla sådana tillsammans för att förhindra ytterligare brottslighet vid frisläppandet.
Jag är bara en mamma, men jag värnar om både min son och mina andra barn. Jag vet att min son i grunden är en bra person och att det brott han begick berodde på stress och utsatthet och att det slog slint för honom. Jag hoppas att det var första och sista gången som han begår ett brott och att han kommer ut och arbetar för att det inte ska hända någon annan och dennes barn.
Nytt år, nya tag
Det nya året har börjat intensivt för mig. Det har varit väldigt mycket jobb och nu börjar jag bli lite nervös för föreläsningen jag ska hålla om några veckor i Stockholm.
Jag pendlar mycket upp och ner i humöret och orken just nu. Jag vill så otroligt mycket, men jag hinner inte allt. Jag måste börja prioritera och kanske även försöka samla ihop mig lite igen.
Jag hoppas och tror att detta år ska betyda mycket för mig, både då det gäller mitt privatliv och även arbetet med FATEG.
Att vara anhörig till någon som begått ett brott väcker så mycket känslor. Det märker jag inte minst genom de kommentarer som just nu florerar på facebook angående rånaren som ligger och kämpar för sitt liv på sjukhus. Många skriver att det är föräldrarnas fel och att det är de som fostrat en rånare. Andra skriver att det är rätt åt honom att ligga där skjuten i huvudet av polisen. Inte många skänker någon tanke åt hans mamma, pappa, syskon och övrig släkt som säkert har en helt annan bild av honom än som en rånare. Mina känslor finns framför allt hos föräldrarna och de som är nära anhöriga. De har inte begått något brott, men ställs helt oskyldiga inför Sveriges folkdomstolar med media som hejar på.
Tänk om media kunde berätta och få fram hur det känns inne i oss, de anhöriga. Men vi säljer inte lika bra som våld, hot, barn, dödade kvinnor och intagna som är på permission.
Jag har slutat läsa kvällstidningar, jag orkar inte läsa om de stackars barnen som måste läsa om hur de tillbringade sin pappas permission framför medias kameror eller om hur knutbypastorn firar sin permission. Jag förstår inte hur det kan intressera allmänheten. Kommer det att bli lika då min son ska på permissioner. Ska vi inte kunna gå och ta en kopp kaffe utan att media ska vara där och plåta och berätta för hela svenska folket vad han gör? Om man har permission och har sonat sitt brott, ska man då inte kunna få leva sitt liv i fred sedan?
De som en gång grundade kvällstidningarna, var det så här han ville att de skulle utvecklas. Ligger han inte i sin grav och våndas över hur de kastar sig över oskyldiga personer och små barn i jakten på publicitet.
Jag ska gå en kurs på högskolan i vår om etik och människosyn. Det ska bli en väldigt intressant kurs och jag ser fram emot det.
Det kommer även bli ett möte för anhöriga till gärningsmän i Stockholm den 28 januari. Den som vill komma kan maila till mig på sanna@fateg.se så berättar jag var vi ska hålla till.
Jag hoppas att även andra ska känna förtröstan över det nya året och jag hoppas att brotten som kommer begås kommer bli färre och att det blir färre anhöriga som drabbas av detta som jag och så många andra drabbats av.
Jag pendlar mycket upp och ner i humöret och orken just nu. Jag vill så otroligt mycket, men jag hinner inte allt. Jag måste börja prioritera och kanske även försöka samla ihop mig lite igen.
Jag hoppas och tror att detta år ska betyda mycket för mig, både då det gäller mitt privatliv och även arbetet med FATEG.
Att vara anhörig till någon som begått ett brott väcker så mycket känslor. Det märker jag inte minst genom de kommentarer som just nu florerar på facebook angående rånaren som ligger och kämpar för sitt liv på sjukhus. Många skriver att det är föräldrarnas fel och att det är de som fostrat en rånare. Andra skriver att det är rätt åt honom att ligga där skjuten i huvudet av polisen. Inte många skänker någon tanke åt hans mamma, pappa, syskon och övrig släkt som säkert har en helt annan bild av honom än som en rånare. Mina känslor finns framför allt hos föräldrarna och de som är nära anhöriga. De har inte begått något brott, men ställs helt oskyldiga inför Sveriges folkdomstolar med media som hejar på.
Tänk om media kunde berätta och få fram hur det känns inne i oss, de anhöriga. Men vi säljer inte lika bra som våld, hot, barn, dödade kvinnor och intagna som är på permission.
Jag har slutat läsa kvällstidningar, jag orkar inte läsa om de stackars barnen som måste läsa om hur de tillbringade sin pappas permission framför medias kameror eller om hur knutbypastorn firar sin permission. Jag förstår inte hur det kan intressera allmänheten. Kommer det att bli lika då min son ska på permissioner. Ska vi inte kunna gå och ta en kopp kaffe utan att media ska vara där och plåta och berätta för hela svenska folket vad han gör? Om man har permission och har sonat sitt brott, ska man då inte kunna få leva sitt liv i fred sedan?
De som en gång grundade kvällstidningarna, var det så här han ville att de skulle utvecklas. Ligger han inte i sin grav och våndas över hur de kastar sig över oskyldiga personer och små barn i jakten på publicitet.
Jag ska gå en kurs på högskolan i vår om etik och människosyn. Det ska bli en väldigt intressant kurs och jag ser fram emot det.
Det kommer även bli ett möte för anhöriga till gärningsmän i Stockholm den 28 januari. Den som vill komma kan maila till mig på sanna@fateg.se så berättar jag var vi ska hålla till.
Jag hoppas att även andra ska känna förtröstan över det nya året och jag hoppas att brotten som kommer begås kommer bli färre och att det blir färre anhöriga som drabbas av detta som jag och så många andra drabbats av.
God jul och Gott nytt år
Jag vill önska alla mina läsare en god jul och ett Gott nytt år även om jag själv inte har någon riktig julkänsla i år och faktiskt inte haft sedan detta hände med min son.
I år har jag bestämt att jag kommer åka på en julkryssning till Helsingfors med min flicka som är fjorton år. Hon är den av syskonen som märkt av mina humörsvängningar mest och som även sett hur dåligt jag mått. Jag tror att vi båda kommer tycka det är skönt att slippa visa ett glatt ansikte utåt, trots att vi kanske inom oss inte mår så bra. Vi kommer i alla fall lyxa till resan med lite ansiktsbehandlingar och lite massage.
Många runt omkring mig tänker säkert att jag inte kan släppa det min son gjort och gå vidare, men det är inte så enkelt. Vore det det så skulle jag inte gå omkring och fundera på vad jag kunde ha gjort mera. Jag tänker dagligen på hans sambo, på hans barn och även på min son. Det är synd om dem alla att de inte fick hjälp i tid. Jag är ändå glad för mitt engagemang och för att jag startat föreningen FATEG även om jag känner att jag inte riktigt räcker till.
Men jag hoppas det ska bli ändring på det nu, Har efter tio år på samma arbete, med bara en sommarsemester äntligen tagit steget och sagt upp mig. Jag hoppas jag som Sanna ska kunna må lite bättre genom att inte behöva ha dåligt samvete då jag jobbar väldigt mycket helg, kvällar och andra obekväma tider. Just nu jobbar jag dunderpass med upp till 14 timmars arbetsdag, men jag vet att i slutet av januari så är det slut på detta och jag kan återgå till normala arbetstider och normalt arbete inom vården eller barnomsorgen. Jag hoppas även på mycket föreläsningar via skola, föreningar och andra som är intresserade av hur det är att vara anhörig och vad man kan göra för att underlätta för den som drabbas.
I år har jag bestämt att jag kommer åka på en julkryssning till Helsingfors med min flicka som är fjorton år. Hon är den av syskonen som märkt av mina humörsvängningar mest och som även sett hur dåligt jag mått. Jag tror att vi båda kommer tycka det är skönt att slippa visa ett glatt ansikte utåt, trots att vi kanske inom oss inte mår så bra. Vi kommer i alla fall lyxa till resan med lite ansiktsbehandlingar och lite massage.
Många runt omkring mig tänker säkert att jag inte kan släppa det min son gjort och gå vidare, men det är inte så enkelt. Vore det det så skulle jag inte gå omkring och fundera på vad jag kunde ha gjort mera. Jag tänker dagligen på hans sambo, på hans barn och även på min son. Det är synd om dem alla att de inte fick hjälp i tid. Jag är ändå glad för mitt engagemang och för att jag startat föreningen FATEG även om jag känner att jag inte riktigt räcker till.
Men jag hoppas det ska bli ändring på det nu, Har efter tio år på samma arbete, med bara en sommarsemester äntligen tagit steget och sagt upp mig. Jag hoppas jag som Sanna ska kunna må lite bättre genom att inte behöva ha dåligt samvete då jag jobbar väldigt mycket helg, kvällar och andra obekväma tider. Just nu jobbar jag dunderpass med upp till 14 timmars arbetsdag, men jag vet att i slutet av januari så är det slut på detta och jag kan återgå till normala arbetstider och normalt arbete inom vården eller barnomsorgen. Jag hoppas även på mycket föreläsningar via skola, föreningar och andra som är intresserade av hur det är att vara anhörig och vad man kan göra för att underlätta för den som drabbas.
Det som gläder mig är att så många från Brottofferjouren tagit kontakt med mig och berättat att de tycker vi som grupp är ett slags brottsoffer och att de även centralt slagit fast detta. Att som jag gå ut och berätta har på så sätt kanske gjort lite skillnad och det är jag glad för.
Till slut önskar jag alla en God Jul och ett Gott nytt år och jag hoppas att ingen kvinna ska behöva bli misshandlad eller slagen till döds denna jul.
Mycket händer i mitt liv just nu
På något vis känns det som om allting börja falla i rätt banor just nu.
Jag har åter tagit kontroll över mitt liv. Det min son gjort är en handling som han utförde på grund av den starka press han gick igenom under den tid som var innan och under själva dådet. Det ursäktar inte brottet och gör inte att jag tycker han ska ha ett lägre straff, men som någon skrev som meddelande till mig. Han avtjänar sitt straff just nu och han har fått ett förhållandevis långt straff om man ser till vad andra som har dödat sina sambor eller före detta sambor fått. Och jag har förlåtit honom. Han är min son och jag älskar honom.
Jag har fått tag på ett nytt boende, bara omkring 500 meter från min särbo. Kommer kännas konstigt att bo så nära honom och för vår gemensamma dotter kommer det bli mycket bättre då hon slipper dessa långa bilresor till och från mitt nuvarande hem. Den enda som inte gynnas av denna lösning är min näst yngsta dotter. Förhoppningsvis ska jag kunna få tag på ett övernattnignsrum till henne i närheten av hennes skola. Hon har tre terminer kvar innan hon går ut och i och med att region Gotland försvårat hennes resväg till skolan och även försämrat busstiderna till skolan så blir det den bästa lösningen.
Mina barnbarn har fått ett familjehem där föräldrarna är medkännande och förstår vad de gått igenom och de känner även den sorg mina barnbarn har i sitt hjärta. Det känns bra, jag är glad att de hamnat just där och jag vet att de kommer få en bra framtid.
Men jag är ändå aktiv i samhällets styvbarn, vi har precis startat en lokalförening på Gotland och även om jag kanske inte behöver engagera mig för mina barnbarn då det gäller familjehem, så finns det så många andra i Sverige som växer upp med otaliga byten av familjehem och som behöver människor som engagerar sig för dem. Det är många medlemmar i föreningen som blivit vanvårdade och som hoppas få ut ersättning för det, men vi får inte glömma dem som befinner sig i samma situation i dagens Sverige. Det är många barn där ute som är placerade. De flesta har förhoppningsvis bra familjer, men inte alla och ibland undrar jag hur mycket insyn socialförvaltningarna egentligen har i barnens situation. Får de prata i lugn och ro med någon vuxen de litar på eller blir deras berättelser inte tagna på allvar.
Den 29 januari ska jag föreläsa i Stockholm inför företrädare för socialtjänst, kriminalvård och på kvällen tänkte jag passa på att ha ett möte med anhöriga till gärningsmän. Kontakta gärna mig på sanna@fateg.se om ni vill medverka på anhörigträffen så ska jag undersöka var vi kan vara någonstans. Det beror sig på hur många vi blir.
Den 12 februari ska jag återigen föreläsa. Denna gång i Skåne och jag funderar på att i samband med detta ha en träff i Malmö eller någonstans i närheten. Återigen, vill ni vara med på en anhörigträff, skriv till mig på sanna@fateg.se
Det var en liten uppdatering, tänk på att vara rädda om varandra och att leva för dagen. Det tjänar ingenting till att oroa sig över framtiden eller att grubbla över det förflutna.
P1 Tendens om anhöriga till gärningsmän
Denna vecka har det sänts några inslag i P1 som handlar om anhöriga till människor som sitter på anstalt.
Jag hoppas ni som är intresserade vill lyssna på hur vi har det:
Jag hoppas ni som är intresserade vill lyssna på hur vi har det:
Hans bror sitter fängslad utomlands: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=5347056
Hans bror är Thomas quick:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=5347609
Och så min berättelse:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=5346961
Får ni inte länkarna att fungera så prova på www.sverigesradio.se/p1/tendens
MVH Sanna
Långa avstånd för barn som har sina föräldrar på anstalt
Barn som har sina föräldrar placerade på anstalt har ofta långa resvägar för att få träffa dem. Jag tänker speciellt på mina barnbarn som inte fått träffa sin pappa på tre år och tre månader och min son som inte fått träffa dem på lika lång tid. Brottet han begått är gräsligt, men är det rätt att straffa barnen för det. De har ju ändå rätt till sin pappa kan man tycka och inget blir bättre av att man försöker göra honom till ett monster. Han är ju deras biologiska pappa ändå.
Långa avstånd för barn till fängslade föräldrar
Barn som har föräldrar i fängelse behöver mer stöd, enligt en europeisk forskningsstudie, där också Sverige ingår. Här har Kriminalvården satsat mycket på att försöka göra det bättre för barnen, men fortfarande kan det vara långa avstånd mellan barnen och fängelset.
Så här berättar en 16-åring i Stockholm vars mamma dömdes för häleri:
Något jag inte gillade var distansen på var min mamma placerades. Hon placerades i Skåne och vi hade ingen som kunde åka dit med oss.
Vad innebar det för hur ofta ni träffades?
– En gång, och det var när någon från socialen skulle åka ner och prata med henne.
De senaste åren har Kriminalvården satsat för att förbättra situationen för de runt 8 000 svenska barn som har föräldrar i fängelse. Bland annat har man infört särskilda barnombud, besöksrum och övernattningslägenheter.
Men enligt en ny europeisk forskningsstudie, där också Sverige ingår, vill barnen ofta ha mer stöd än i dag, och enligt forskare Anne H Berman vid Karolinska institutet, som arbetar med studien, borde Kriminalvården göra mer.
– Kriminalvården bör höja barnens situation ännu mer på prioriteringslistan, se barnens behov i varje placeringsbeslut, i planeringen i verkställigheten.
Kriminalvårdens förklaring till de långa avstånd som kan bli är att det till exempel finns få kvinnoanstalter. Barn i studien har också uttryckt att det är svårt att få information när deras föräldrar flyttar mellan olika fängelser, och visst kan Kriminalvården göra mer, säger Lovisa Nygren, som arbetar med att utveckla det här arbetet i Kriminalvården.
Hon svarar så här på frågan om vad som kan bli bättre:
– Att hjälpa barnen till bättre stöd, att förklara var man är, hur länge man ska vara det och också hur man har det i fängelset.
Vad har du för bild av hur de här barnen mår?
– Min bild är att barnen ofta har det svårt, att de tar ett stort ansvar hemma, att de har svårt att hitta personer att prata med. Ibland för att de inte vill, ibland för att de i det närmaste beläggs med tystnadsplikt, att det blir en familjehemlighet det som hänt.
Så här säger den 16-åring vi pratat med om vad han velat ha för stöd:
– Någon som vet och berättar lite mer om vad som händer, om domen och så. För man har ingen aning om hur lagen är och hur länge de kan sitta.
Stolt
Jag har haft förmånen att få fem fina underbara ungar som jag älskar mer än allt annat. Jag är stolt över dem alla trots deras olikheter och älskar dem alla.
Min son fyller om en månad 29 år. Då är det tre år och tre månader sedan han hamnade i häkte för mord på sin sambo. Egentligen vill jag inte skriva mord, för jag ser det som ett dråp. Jag tror inte han egentligen ville skada henne.
Men då han föddes var jag precis fyllda 18 år, tre månader senare kom han till mig. Ända sedan han lades på min mage har jag älskat honom och kommer alltid att göra det. Jag minns hans första år, hur han lade pussel som var mer avancerade än vad en treåring skulle kunna, hans fascination för VASA skeppet och hur han älskade att bygga modeller, allt från båtar och bilar till flyg. Han var duktig i fotboll och spelade även handboll. Han var busig och påhittig och cyklade gärna fort och snabbt med skrubbsår som följd på armar och ben. Han fick alltid till påsk, till sin födelsedag och till jul ett paket från sin farmor och farfar med kläder, godis och en liten peng. Först nu, när mina barnbarn är i familjehem kan jag förstå hur mycket kärlek och omtanke det låg i de paketen. Glädjen över att kunna gå och välja sånt man vill ens barnbarn ska ha och vetskapen om glädjen då det kommer fram.
Jag är stolt över min son, över att han fått två underbara söner som berikar mitt liv, över att han faktiskt klarar av att vistas på den näst mest bevakade avdelningen på Kumla. Att han faktiskt klarar av att vistas bland de andra intagna utan att bli skadad eller misshandlad. Jag skulle vara så rädd om jag varit i hans ställe, att inte veta vad som framkallar ilska hos någon annan, att veta att samma dag ser lika ut, att bli inlåst på kvällen och utsläppt igen på morgonen, att inte ha annat att se fram emot än något brev då och då och enstaka besök från mamma, pappa eller någon av mor- eller farföräldrarna. Jag saknar min son och önskar jag kunde få träffa honom oftare, men jag vet var han är och att det kommer en tid då han återigen kan gå omkring som en fri man.
När jag fick mitt andra barn var jag 21 år år gammal, lite erfarenhet av barn hade jag hunnit skaffa mig och även utbildat mig till barnskötare och haft arbete som det ett litet tag. Glädjen då jag upptäckte att jag väntade barn var total, även om vi inte trodde det skulle gå så snabbt att bli gravida. Till oss kom en glad liten unge med kolsvart hår, som alltid skrattade och som höll på att födas på toaletten då varken jag eller barnmorskan förstod hur nära förlossningen jag var. Vi tog många roliga kort då hon satt i resväska eller invirad i en stor sjal under hennes första år, hennes pappa blev livrädd då han höll på att snickra på altanen och helt plötsligt fick se hennes huvud dyka upp över altantaket då hon klättrat upp högst upp på stegen för att se vad han gjorde, endast ett par år gammal. En liten korthaj som älskade att plocka och fixa med spelkort och olika spel.Hon pratade som en kines och gick alltid baklänges in i saker och var och är en stor djurvän. Hon älskade att vara i stallet med hästarna och som liten hade hon och hennes syster varsin kanin. Hon tog hand om sin syster då de åkte båten fram och tillbaka till mig på Gotland då de blev så stora att de kunde åka själva.
Mitt tredje barn föddes då jag var 24 år gammal. Det var en speciell känsla att komma hem med det lilla knytet. Känslig var hon och jag fick använda tygblöjor på henne. Sprallig som sin bror och äventyrssugen. Hon välte i hög fart med sin leksaksbil, pillade in en pärla i sin näsa, klättrade högt i träd och ramlade ner med bruten arm och sönderskrapat ansikte som följd. På sin första ridtävling ramlade hon av sin häst med hjärnskakning som följd och en kvarstående rädsla för hästar långt upp i ålder. Därför är det så kul att se att hon övervunnit den rädslan och nu njuter av en ridtur till häst. Denna dotter har varit min flyttfågel, hon har sedan högstadiet varit mer utomlands än i Sverige, hon har tillbringat tid i Tyskland, i Asien och för tillfället befinner hon sig i Australien.
Mitt fjärde barn kom till mig då jag hunnit bli lite äldre och mognare. Hon är född en månad för tidigt och tillbringade sin första natt i kuvös. Det var konstigt att komma upp på avdelningen utan att ha ett barn med sig. Trots att hon var så liten växte hon snabbt ifatt sina jämnåriga och tom om dem. Hon ramlade väldigt mycket som liten, jag fick ha en slags mjuk hjälm på henne för att hon inte skulle göra illa sig och det hände att hon bara släppte taget då hon gungade med fall till marken som följd. Hon var ett väldigt lättskött barn som ville alla väl och kunde lätt bli lite nervös om hon trodde något skulle gå fel. Hon är engagerad i scoutkåren, är en bra kompis och mycket omtyckt av andra. Hon har ridit sedan hon var fem år gammal och är en duktig ryttarinna.
Mitt femte och sista barn, även det en dotter, fick jag som en bonus på äldre dar. Det är ett litet yrväder, fyra år gammal idag och hon gillar allt som har fart och fläkt i sig. Samtidigt kan hon vara lite lillgammal som barn med äldre föräldrar lätt blir och jag förvånas ofta över hur kloka små barn kan vara.
Jag får ibland höra här på bloggen att vissa människor förutsätter att jag inte skulle ha tagit hand om mina barn eller gett dem den trygghet och kärlek barn behöver. Jag kan inte säga att jag inte gjort misstag, men jag tror aldrig mina barn har tvivlat över min kärlek till dem och till att jag vill dem det bästa i livet.
Min son fyller om en månad 29 år. Då är det tre år och tre månader sedan han hamnade i häkte för mord på sin sambo. Egentligen vill jag inte skriva mord, för jag ser det som ett dråp. Jag tror inte han egentligen ville skada henne.
Men då han föddes var jag precis fyllda 18 år, tre månader senare kom han till mig. Ända sedan han lades på min mage har jag älskat honom och kommer alltid att göra det. Jag minns hans första år, hur han lade pussel som var mer avancerade än vad en treåring skulle kunna, hans fascination för VASA skeppet och hur han älskade att bygga modeller, allt från båtar och bilar till flyg. Han var duktig i fotboll och spelade även handboll. Han var busig och påhittig och cyklade gärna fort och snabbt med skrubbsår som följd på armar och ben. Han fick alltid till påsk, till sin födelsedag och till jul ett paket från sin farmor och farfar med kläder, godis och en liten peng. Först nu, när mina barnbarn är i familjehem kan jag förstå hur mycket kärlek och omtanke det låg i de paketen. Glädjen över att kunna gå och välja sånt man vill ens barnbarn ska ha och vetskapen om glädjen då det kommer fram.
Jag är stolt över min son, över att han fått två underbara söner som berikar mitt liv, över att han faktiskt klarar av att vistas på den näst mest bevakade avdelningen på Kumla. Att han faktiskt klarar av att vistas bland de andra intagna utan att bli skadad eller misshandlad. Jag skulle vara så rädd om jag varit i hans ställe, att inte veta vad som framkallar ilska hos någon annan, att veta att samma dag ser lika ut, att bli inlåst på kvällen och utsläppt igen på morgonen, att inte ha annat att se fram emot än något brev då och då och enstaka besök från mamma, pappa eller någon av mor- eller farföräldrarna. Jag saknar min son och önskar jag kunde få träffa honom oftare, men jag vet var han är och att det kommer en tid då han återigen kan gå omkring som en fri man.
När jag fick mitt andra barn var jag 21 år år gammal, lite erfarenhet av barn hade jag hunnit skaffa mig och även utbildat mig till barnskötare och haft arbete som det ett litet tag. Glädjen då jag upptäckte att jag väntade barn var total, även om vi inte trodde det skulle gå så snabbt att bli gravida. Till oss kom en glad liten unge med kolsvart hår, som alltid skrattade och som höll på att födas på toaletten då varken jag eller barnmorskan förstod hur nära förlossningen jag var. Vi tog många roliga kort då hon satt i resväska eller invirad i en stor sjal under hennes första år, hennes pappa blev livrädd då han höll på att snickra på altanen och helt plötsligt fick se hennes huvud dyka upp över altantaket då hon klättrat upp högst upp på stegen för att se vad han gjorde, endast ett par år gammal. En liten korthaj som älskade att plocka och fixa med spelkort och olika spel.Hon pratade som en kines och gick alltid baklänges in i saker och var och är en stor djurvän. Hon älskade att vara i stallet med hästarna och som liten hade hon och hennes syster varsin kanin. Hon tog hand om sin syster då de åkte båten fram och tillbaka till mig på Gotland då de blev så stora att de kunde åka själva.
Mitt tredje barn föddes då jag var 24 år gammal. Det var en speciell känsla att komma hem med det lilla knytet. Känslig var hon och jag fick använda tygblöjor på henne. Sprallig som sin bror och äventyrssugen. Hon välte i hög fart med sin leksaksbil, pillade in en pärla i sin näsa, klättrade högt i träd och ramlade ner med bruten arm och sönderskrapat ansikte som följd. På sin första ridtävling ramlade hon av sin häst med hjärnskakning som följd och en kvarstående rädsla för hästar långt upp i ålder. Därför är det så kul att se att hon övervunnit den rädslan och nu njuter av en ridtur till häst. Denna dotter har varit min flyttfågel, hon har sedan högstadiet varit mer utomlands än i Sverige, hon har tillbringat tid i Tyskland, i Asien och för tillfället befinner hon sig i Australien.
Mitt fjärde barn kom till mig då jag hunnit bli lite äldre och mognare. Hon är född en månad för tidigt och tillbringade sin första natt i kuvös. Det var konstigt att komma upp på avdelningen utan att ha ett barn med sig. Trots att hon var så liten växte hon snabbt ifatt sina jämnåriga och tom om dem. Hon ramlade väldigt mycket som liten, jag fick ha en slags mjuk hjälm på henne för att hon inte skulle göra illa sig och det hände att hon bara släppte taget då hon gungade med fall till marken som följd. Hon var ett väldigt lättskött barn som ville alla väl och kunde lätt bli lite nervös om hon trodde något skulle gå fel. Hon är engagerad i scoutkåren, är en bra kompis och mycket omtyckt av andra. Hon har ridit sedan hon var fem år gammal och är en duktig ryttarinna.
Mitt femte och sista barn, även det en dotter, fick jag som en bonus på äldre dar. Det är ett litet yrväder, fyra år gammal idag och hon gillar allt som har fart och fläkt i sig. Samtidigt kan hon vara lite lillgammal som barn med äldre föräldrar lätt blir och jag förvånas ofta över hur kloka små barn kan vara.
Jag får ibland höra här på bloggen att vissa människor förutsätter att jag inte skulle ha tagit hand om mina barn eller gett dem den trygghet och kärlek barn behöver. Jag kan inte säga att jag inte gjort misstag, men jag tror aldrig mina barn har tvivlat över min kärlek till dem och till att jag vill dem det bästa i livet.
Överväldigad
Jag är helt överväldigad över den respons artikeln i Aftonbladet ledde till. Väldigt många anhöriga har hört av sig till mig och vittnat om samma upplevelser som jag har upplevt. När man har en anhörig som sitter på anstalt bör man inte prata om denne, människor tystnar runt omkring när man kommer in i rum, andra pekar finger etc. Upplevelsen av att inte riktigt finnas för en del, att människor går förbi en utan att låtsas se en. Jag har själv varit med om det, och det var väldigt obehagligt, även om jag förstår att de kanske är rädda för att behöva förknippas med mig och min son. Att vara anhörig till någon sitter på anstalt medför att även den anhöriga får dela på gärningsmannens straff, men ute i samhället istället.
Många har även hört av sig och vill hjälpa till att bygga upp föreningen och jag tar tacksamt emot råd om hur det bäst ska gå till. Jag har inte någon direkt erfarenhet av föreningsarbete och är nog egentligen en person som bäst passar till att prata och diskutera olika ämnen som intresserar mig, tex detta med anhöriga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag hoppas kunna få det stöd och den respons som behövs för att få FATEG till att växa och bli en förening som räknas bland andra som tex Brottsofferjouren eller KRIS. Men till dess är det ännu länge och det är inte säkert att jag sitter som ordförande då.
Vi har även blivit fler medlemmar efter artikeln. Det är roligt och jag hoppas kunna finnas som stöd för dem som behöver det. Jag är alltid nåbar på min mobiltelefon, även om jag kanske inte kan ta samtal då jag jobbar, men lämna ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan.
Min förhoppning om att få börja föreläsa har också uppfyllts. Jag har fått många erbjudanden om att komma runt om i Sverige och tala inför både allmänhet och sådana som kommer i kontakt med gärningsmän och deras anhöriga. Jag är väldigt glad över detta och hoppas att mina föreläsningar ska bringa till eftertanke och förståelse för dem som drabbas. Funderar även på att ta med lite tankar och upplevelser från de som har sina anhöriga fängslade utomlands. Jag kan bara föreställa mig den smärta som en anhörig genomgår då den får veta att någon nära anhörig blivit fängslad för ett brott utomlands. En del fängslade får vi höra mycket om genom media, medan andra helt glöms bort. Saknaden, sorgen, skulden och skammen blir inte mindre för det. Jag hoppas kunna hjälpa dem i detta, att även de som är fängslade utomlands ska kunna uppmärksammas här hemma.
Jag har börjat jobba fulltid igen efter min halvtidssjukskrivning i september och jag är så glad att jag åter igen ser ljust på tillvaron och att jag orkar göra saker som för bara för en månad sedan kändes oöverstigliga.
Min son har blivit förflyttad till den avdelning på Kumla han först satt på då han blivit placerad där. Den avdelningen skulle renoveras och är nu färdig. Det har för honom och hans medinterner inneburit att det har blivit sämre för dem. För min sons del kunde han förut se ut och se några träd, men nu ser han bara en mur med ett grönt skynke på och de är kameraövervakade överallt förutom i duschen och i sina celler. Vakterna har fått något slags pansarskydd utanför vaktrummet och jag kan inte förstå hur min son kan anses var så farlig. Det kommer jag nog aldrig att förstå, men det är bara att acceptera fakta och försöka göra det bästa av det.
Detta var en kort uppdatering och jag återkommer snart igen...
Många har även hört av sig och vill hjälpa till att bygga upp föreningen och jag tar tacksamt emot råd om hur det bäst ska gå till. Jag har inte någon direkt erfarenhet av föreningsarbete och är nog egentligen en person som bäst passar till att prata och diskutera olika ämnen som intresserar mig, tex detta med anhöriga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag hoppas kunna få det stöd och den respons som behövs för att få FATEG till att växa och bli en förening som räknas bland andra som tex Brottsofferjouren eller KRIS. Men till dess är det ännu länge och det är inte säkert att jag sitter som ordförande då.
Vi har även blivit fler medlemmar efter artikeln. Det är roligt och jag hoppas kunna finnas som stöd för dem som behöver det. Jag är alltid nåbar på min mobiltelefon, även om jag kanske inte kan ta samtal då jag jobbar, men lämna ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan.
Min förhoppning om att få börja föreläsa har också uppfyllts. Jag har fått många erbjudanden om att komma runt om i Sverige och tala inför både allmänhet och sådana som kommer i kontakt med gärningsmän och deras anhöriga. Jag är väldigt glad över detta och hoppas att mina föreläsningar ska bringa till eftertanke och förståelse för dem som drabbas. Funderar även på att ta med lite tankar och upplevelser från de som har sina anhöriga fängslade utomlands. Jag kan bara föreställa mig den smärta som en anhörig genomgår då den får veta att någon nära anhörig blivit fängslad för ett brott utomlands. En del fängslade får vi höra mycket om genom media, medan andra helt glöms bort. Saknaden, sorgen, skulden och skammen blir inte mindre för det. Jag hoppas kunna hjälpa dem i detta, att även de som är fängslade utomlands ska kunna uppmärksammas här hemma.
Jag har börjat jobba fulltid igen efter min halvtidssjukskrivning i september och jag är så glad att jag åter igen ser ljust på tillvaron och att jag orkar göra saker som för bara för en månad sedan kändes oöverstigliga.
Min son har blivit förflyttad till den avdelning på Kumla han först satt på då han blivit placerad där. Den avdelningen skulle renoveras och är nu färdig. Det har för honom och hans medinterner inneburit att det har blivit sämre för dem. För min sons del kunde han förut se ut och se några träd, men nu ser han bara en mur med ett grönt skynke på och de är kameraövervakade överallt förutom i duschen och i sina celler. Vakterna har fått något slags pansarskydd utanför vaktrummet och jag kan inte förstå hur min son kan anses var så farlig. Det kommer jag nog aldrig att förstå, men det är bara att acceptera fakta och försöka göra det bästa av det.
Detta var en kort uppdatering och jag återkommer snart igen...
Brev
Fick igår ett brev från min son på posten och då jag öppnade det ramlade det ut tre stycken foton på honom som han fått tillstånd att ta på Kumla. Jag har inte haft några foton på honom de senaste tre åren eftersom jag inte får ta in någon kamera då jag besöker honom så jag blev otroligt glad över "mina" foton. Trots att jag är besviken och arg på honom och ibland inte vet om jag någonsin kommer kunna förlåta honom för det han gjort så är han ändå min älskade "lilla" unge som jag tyckt så mycket om och som jag älskat från den första gången jag såg honom på min mage som artonårig ung mamma.
Att vara en ung mamma har både sina fördelar och nackdelar, och jag kan ibland ångra att jag var så osäker då han var liten. Jag var orolig för att han skulle "ställa" till med någonting eftersom han var en livlig pojke med mycket spring i benen och jag kommer ihåg att jag ofta tyckte det var jobbigt att gå på föräldramöten och andra sammankomster med klassen eftersom jag oftast var den yngsta mamman där.
Nu då jag fått barn även sent i livet så är det istället det motsatta. Det känns skönt att ha livserfarenheten i ryggen och jag har ett annat lugn då det handlar om min yngsta dotter som idag är fyra år gammal.
Korten jag fick visar en annan son en den som figurerar i tidningar och på löpsedlar, en son som faktiskt åter igen kan le lite och som växt otroligt mycket viktmässigt och kroppsmässigt. De tränar ju så mycket och han har blivit otroligt stor på bara ett par år.
Korten ska jag rama in och sätta på väggen då jag flyttar till mitt nya boende om ett par månader. Igår köpte jag även en bil. Min gamla hade ingen värme, ingen bakruta efter att jag kört sönder den härom månaden och slitna däck. Så det kommer att kännas skönt att kunna sätta sig i bilen i vinter och veta att bilen blir varm när jag ska köra.
Psykiskt mår jag mycket bättre, jag har ännu mina dippar, men de kommer främst då jag är trött och jag försöker se till att jag får den sömn jag behöver.
Att vara en ung mamma har både sina fördelar och nackdelar, och jag kan ibland ångra att jag var så osäker då han var liten. Jag var orolig för att han skulle "ställa" till med någonting eftersom han var en livlig pojke med mycket spring i benen och jag kommer ihåg att jag ofta tyckte det var jobbigt att gå på föräldramöten och andra sammankomster med klassen eftersom jag oftast var den yngsta mamman där.
Nu då jag fått barn även sent i livet så är det istället det motsatta. Det känns skönt att ha livserfarenheten i ryggen och jag har ett annat lugn då det handlar om min yngsta dotter som idag är fyra år gammal.
Korten jag fick visar en annan son en den som figurerar i tidningar och på löpsedlar, en son som faktiskt åter igen kan le lite och som växt otroligt mycket viktmässigt och kroppsmässigt. De tränar ju så mycket och han har blivit otroligt stor på bara ett par år.
Korten ska jag rama in och sätta på väggen då jag flyttar till mitt nya boende om ett par månader. Igår köpte jag även en bil. Min gamla hade ingen värme, ingen bakruta efter att jag kört sönder den härom månaden och slitna däck. Så det kommer att kännas skönt att kunna sätta sig i bilen i vinter och veta att bilen blir varm när jag ska köra.
Psykiskt mår jag mycket bättre, jag har ännu mina dippar, men de kommer främst då jag är trött och jag försöker se till att jag får den sömn jag behöver.
Turbulent månad
Det har varit en väldigt turbulent månad för mig sedan jag skrev sista inlägget. Mina barnbarn har fått ett nytt familjehem, det känns som om de har hamnat rätt denna gång och att jag inte längre behöver oroa mig så mycket för hur de har det. Jag kommer ju alltid finnas där för dem och även hälsa på med jämna mellanrum, men just oron jag känt har försvunnit och det är skönt. Det var egentligen inte något fel på det förra familjehemmet heller, men det kändes alltid så konsigt att lämna dem igen och de var så långt borta. De har nu kommit närmare mig och det känns väldigt bra.
Jag har varit nere i en djup depression som nog har kommit lite smygande, men som fick sin kulmen i samband att pojkarna fick byta familjehem. Denna gång bad jag om hjälp i tid, men det var väldigt påfrestande att vara nere i mörkret. Jag kände över huvud taget ingen livslust och funderade hela tiden på hur jag skulle kunna överleva en dag till. Jag har ännu dippar som kommer och går, men får jag bara sova lite så känns det med en gång lite bättre igen.
Jag har funderat hela våren och sommaren hur jag skulle göra med alla mina djur och jag hade ingen ork att ta hand om dem när min depression var som djupast och fick be om hjälp av människor i min närhet som kunde hjälpa mig att ge dem vatten och hö. Så efter mycket övervägande så beslöt jag mig för att inte längre ha hästarna och lammen kvar och sade även upp huset jag bott i senaste året. Jag letar nu efter ett nytt boende och det blir ju lättare att hitta något då jag bara har en hund och en katt kvar, även om det kändes svårt när djurtransporten kom och hämtade lammen.
Jag tror det kan vara svårt för människor som inte själva varit nära någon som begått ett brott att förstå vilken ångest och smärta man bär inombords på grund av det brott ens nära begått. Jag tror att det räcker med vetskapen om att ens nära, i mitt fall, min son, har begått ett brott så kastas man in i en känslomässig berg- och dalbana. Ena dagen hatar jag honom för det han gjort mot sina barn och sin sambo och hennes familj och kan inte för mitt liv förstå hur han kunde avsluta hennes liv och nästa så försöker jag finna anledningar till att han kunde göra det. Mycket av min senaste månad har ägnats åt just det, att förstå varför. De tankarna finns i mitt huvud dag och natt och det betyder att jag inte sover så bra som jag borde för att orka och det blir till slut ett ekorrhjul där jag springer och springer för att försöka förstå, men jag kommer aldrig dit.
Så jag funderar på att bara ta en sista minuten och åka iväg ensam för att försöka hitta tillbaka till mitt eget "jag". Jag har känt mig rotlös och ensam det sista året, trots att jag har fullt med människor som bryr sig om mig runt omkring. Att inte veta vem man är och känna skuld och skam trots att man vet att man inte ska göra det är förödande för psyket och det är väl det jag behöver komma fram till. Att jag har gjort så gott jag kan, men att det inte räckte. Jag fick ändå en son som begick ett mord och som alltid kommer att få leva med den skuld han har till att hans sambo är död och att hans barn får växa upp i familjehem. Jag kommer alltid att få leva med vetskapen om det han gjort och frågan är om jag kan det i slutändan?
Jag har varit nere i en djup depression som nog har kommit lite smygande, men som fick sin kulmen i samband att pojkarna fick byta familjehem. Denna gång bad jag om hjälp i tid, men det var väldigt påfrestande att vara nere i mörkret. Jag kände över huvud taget ingen livslust och funderade hela tiden på hur jag skulle kunna överleva en dag till. Jag har ännu dippar som kommer och går, men får jag bara sova lite så känns det med en gång lite bättre igen.
Jag har funderat hela våren och sommaren hur jag skulle göra med alla mina djur och jag hade ingen ork att ta hand om dem när min depression var som djupast och fick be om hjälp av människor i min närhet som kunde hjälpa mig att ge dem vatten och hö. Så efter mycket övervägande så beslöt jag mig för att inte längre ha hästarna och lammen kvar och sade även upp huset jag bott i senaste året. Jag letar nu efter ett nytt boende och det blir ju lättare att hitta något då jag bara har en hund och en katt kvar, även om det kändes svårt när djurtransporten kom och hämtade lammen.
Jag tror det kan vara svårt för människor som inte själva varit nära någon som begått ett brott att förstå vilken ångest och smärta man bär inombords på grund av det brott ens nära begått. Jag tror att det räcker med vetskapen om att ens nära, i mitt fall, min son, har begått ett brott så kastas man in i en känslomässig berg- och dalbana. Ena dagen hatar jag honom för det han gjort mot sina barn och sin sambo och hennes familj och kan inte för mitt liv förstå hur han kunde avsluta hennes liv och nästa så försöker jag finna anledningar till att han kunde göra det. Mycket av min senaste månad har ägnats åt just det, att förstå varför. De tankarna finns i mitt huvud dag och natt och det betyder att jag inte sover så bra som jag borde för att orka och det blir till slut ett ekorrhjul där jag springer och springer för att försöka förstå, men jag kommer aldrig dit.
Så jag funderar på att bara ta en sista minuten och åka iväg ensam för att försöka hitta tillbaka till mitt eget "jag". Jag har känt mig rotlös och ensam det sista året, trots att jag har fullt med människor som bryr sig om mig runt omkring. Att inte veta vem man är och känna skuld och skam trots att man vet att man inte ska göra det är förödande för psyket och det är väl det jag behöver komma fram till. Att jag har gjort så gott jag kan, men att det inte räckte. Jag fick ändå en son som begick ett mord och som alltid kommer att få leva med den skuld han har till att hans sambo är död och att hans barn får växa upp i familjehem. Jag kommer alltid att få leva med vetskapen om det han gjort och frågan är om jag kan det i slutändan?
Mina barnbarn...
kommer att få ett nytt familjehem. Det är med stor sorg och med mycket smärta som jag måste se dem hamna hos en ny familj. Det skär i mitt hjärta, att veta att det min son gjort skadar dem så mycket. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dem igenom detta och hur det kommer att påverka dem, men jag måste hoppas att det ska bli bra i slutändan och att den nya familjen kommer att tycka om dem och förstå att det kommer att komma en reaktion från barnen på detta.
För min del så har jag återigen grubblat och funderat på varför detta händer och jag har inga svar. Hur talar man om för barn som bott i en familj i flera år att de inte längre ska få bo där? Hur kan detta hända i Sverige? Hur kan det bara vara en månads uppsägning på barn, när det, när det gäller en lägenhet är tre? Många frågor och tyvärr så tar jag på mig en skuld som inte är min. Mitt förnuft säger det, men inte mitt hjärta. Jag vurmar så för mina barnbarn, att inte kunna få ha dem hos mig i denna stund och säga hur mycket jag älskar dem. Jag kommer alltid att finnas där för dem och jag kommer aldrig ge upp dem. Varför händer detta just min familj, varför ska mina barnbarn få lida så hemskt för något deras far gjort?
Tråkigt att behöva skriva det, men det måste skrivas för det händer tyvärr. Mina barnbarn är de som är de verkliga offren i detta elände och hur kommer detta att påverka dem i framtiden?
Jag vill så gärna prata med dem och höra hur de mår, men jag vet inte om jag kan prata normalt med den familj de just nu bor i. Jag känner mig också sviken, jag träffade pojkarna och deras mamma för några veckor sedan och fick inte höra ett ljud om att de sagt upp avtalet. Fruktansvärt, tycker jag å mina barnbarns vägnar.
Så bedrövad och besviken och ledsen för mina barnbarns skull. Jag hoppas verkligen att den nya familjen förstår att mina barnbarn kommer bära med sig detta i sitt framtida liv. Kommer de någonsin lita på vuxna igen?
För min del så har jag återigen grubblat och funderat på varför detta händer och jag har inga svar. Hur talar man om för barn som bott i en familj i flera år att de inte längre ska få bo där? Hur kan detta hända i Sverige? Hur kan det bara vara en månads uppsägning på barn, när det, när det gäller en lägenhet är tre? Många frågor och tyvärr så tar jag på mig en skuld som inte är min. Mitt förnuft säger det, men inte mitt hjärta. Jag vurmar så för mina barnbarn, att inte kunna få ha dem hos mig i denna stund och säga hur mycket jag älskar dem. Jag kommer alltid att finnas där för dem och jag kommer aldrig ge upp dem. Varför händer detta just min familj, varför ska mina barnbarn få lida så hemskt för något deras far gjort?
Tråkigt att behöva skriva det, men det måste skrivas för det händer tyvärr. Mina barnbarn är de som är de verkliga offren i detta elände och hur kommer detta att påverka dem i framtiden?
Jag vill så gärna prata med dem och höra hur de mår, men jag vet inte om jag kan prata normalt med den familj de just nu bor i. Jag känner mig också sviken, jag träffade pojkarna och deras mamma för några veckor sedan och fick inte höra ett ljud om att de sagt upp avtalet. Fruktansvärt, tycker jag å mina barnbarns vägnar.
Så bedrövad och besviken och ledsen för mina barnbarns skull. Jag hoppas verkligen att den nya familjen förstår att mina barnbarn kommer bära med sig detta i sitt framtida liv. Kommer de någonsin lita på vuxna igen?
Lite nytt från Gotland
Idag är det exakt tre år sedan jag fick det fruktansvärda beskedet att min son dödat sin sambo. Jag är stolt över mig själv att jag har överlevt dessa tre år, det har varit på håret några gånger, men så här i efterhand kan jag konstatera att jag långsamt blivit starkare och att jag kommit ur det hela som en person som inte någonsin igen kommer låta andra säga vad jag ska eller inte ska göra.
Jag har haft svårt att hantera vem jag är och vad min son gjort under tiden som varit. Det har varit fruktansvärt svårt att vara mamma till honom. På något sätt har omgivningen runt omkring mig sett på mig med annorlunda ögon efter det som hänt. Jag är inte längre bara Sanna, jag är mamma till en person som dödat sin sambo och även farmor till två små barn som blivit föräldralösa. Jag har även varit tvungen att försöka hantera skulden jag känt över det min son orsakat sina syskon. Deras liv har inte heller blivit lättare med vetskapen om vad deras bror gjort. De har alla hanterat det på olika sätt och så som känts bra för dem.
I början av juli var min familj iväg under några dagar till Öland och det var sköna dagar. Vi hade tur med vädret och var även en dag på Ölands djurpark. Min sorg var dock att jag inte kunde få till tillräckligt med timmar och ork för att köra ner till skåne för att hämta mina barnbarn, men jag behövde få tillbringa tid med min egen familj och när jag väl tagit beslutet att inte hämta dem så kändes beslutet bra och jag hade inte heller dåligt samvete för det.
Istället följde min mamma och min yngsta dotter med förra helgen i slutet av juli till min son på Kumla. Jag tänkte det kunde vara bra för mina barnbarn att min lilla tjej som är fyra fick följa med och hälsa på sin bror inne på anstalten och sedan kunna berätta för dem hur det går till där. Hon charmade anstlaltspersonalen och när vi gick därifrån så fick hon en ring av en tjej som jobbar där. Den ringen var hon otroligt glad för, men tyvärr så glömde vi den när vi åkte från stugan på Kumla campingen. Vi stannade en extra dag i Kumla och det är jag glad för, för jag fick se ett annat vackrare Kumla än tidigare i och med att jag inte bodde på hotellet som jag brukar.
Vi hälsade på min son på lördagen och på söndagen bilade vi ner till Skåne och Simrishamn. Det tog hela dagen, men resan gick väldigt bra och min dotter roade sig med att lyssna på Alfons Åberg i bilen. Vi var även inom minneslunden där mina barnbarns mamma ligger begravd. På måndagen hämtade jag upp killarna och då det inte var så bra väder, badade vi i badhuset och lekte i parken där de bor. Jag hade inte så många timmar med dem eftersom vi var tvungna att lämna dem vid halv fyra för att hinna till Oskarshamn och båten tillbaka till Gotland, men jag tänker att även några timmar hit och dit stärker banden mellan min dotter och mina barnbarn. Jag tror det är otroligt viktigt för dem tre att de har varandra i framtiden och att de har en gemensam bakgrund att luta sig på. Jag vet ju inte alls vad som händer framöver. Livet har lärt mig att inte ta något för givet utan försöka njuta av varje dag.
Igår fick jag ett katastrofbesked. Vad det innebär kan jag inte gå in på just nu, men jag hoppas att det löser sig till det bästa och jag hoppas även att det blir till det bästa för dem det berör. Jag kommer skriva mera om detta senare, just nu är det ännu så känsligt. Jag hoppas dock på att det löser sig. Det går inte att oroa sig för mycket i förväg. Vi får helt enkelt se vad som händer och hoppas på det bästa.
Jag har haft svårt att hantera vem jag är och vad min son gjort under tiden som varit. Det har varit fruktansvärt svårt att vara mamma till honom. På något sätt har omgivningen runt omkring mig sett på mig med annorlunda ögon efter det som hänt. Jag är inte längre bara Sanna, jag är mamma till en person som dödat sin sambo och även farmor till två små barn som blivit föräldralösa. Jag har även varit tvungen att försöka hantera skulden jag känt över det min son orsakat sina syskon. Deras liv har inte heller blivit lättare med vetskapen om vad deras bror gjort. De har alla hanterat det på olika sätt och så som känts bra för dem.
I början av juli var min familj iväg under några dagar till Öland och det var sköna dagar. Vi hade tur med vädret och var även en dag på Ölands djurpark. Min sorg var dock att jag inte kunde få till tillräckligt med timmar och ork för att köra ner till skåne för att hämta mina barnbarn, men jag behövde få tillbringa tid med min egen familj och när jag väl tagit beslutet att inte hämta dem så kändes beslutet bra och jag hade inte heller dåligt samvete för det.
Istället följde min mamma och min yngsta dotter med förra helgen i slutet av juli till min son på Kumla. Jag tänkte det kunde vara bra för mina barnbarn att min lilla tjej som är fyra fick följa med och hälsa på sin bror inne på anstalten och sedan kunna berätta för dem hur det går till där. Hon charmade anstlaltspersonalen och när vi gick därifrån så fick hon en ring av en tjej som jobbar där. Den ringen var hon otroligt glad för, men tyvärr så glömde vi den när vi åkte från stugan på Kumla campingen. Vi stannade en extra dag i Kumla och det är jag glad för, för jag fick se ett annat vackrare Kumla än tidigare i och med att jag inte bodde på hotellet som jag brukar.
Vi hälsade på min son på lördagen och på söndagen bilade vi ner till Skåne och Simrishamn. Det tog hela dagen, men resan gick väldigt bra och min dotter roade sig med att lyssna på Alfons Åberg i bilen. Vi var även inom minneslunden där mina barnbarns mamma ligger begravd. På måndagen hämtade jag upp killarna och då det inte var så bra väder, badade vi i badhuset och lekte i parken där de bor. Jag hade inte så många timmar med dem eftersom vi var tvungna att lämna dem vid halv fyra för att hinna till Oskarshamn och båten tillbaka till Gotland, men jag tänker att även några timmar hit och dit stärker banden mellan min dotter och mina barnbarn. Jag tror det är otroligt viktigt för dem tre att de har varandra i framtiden och att de har en gemensam bakgrund att luta sig på. Jag vet ju inte alls vad som händer framöver. Livet har lärt mig att inte ta något för givet utan försöka njuta av varje dag.
Igår fick jag ett katastrofbesked. Vad det innebär kan jag inte gå in på just nu, men jag hoppas att det löser sig till det bästa och jag hoppas även att det blir till det bästa för dem det berör. Jag kommer skriva mera om detta senare, just nu är det ännu så känsligt. Jag hoppas dock på att det löser sig. Det går inte att oroa sig för mycket i förväg. Vi får helt enkelt se vad som händer och hoppas på det bästa.
Lediga dagar
Jag och familjen har några lediga dagar framför oss då vi ska åka omkring lite på Öland och även besöka djurparken. Det ska bli skönt med lite avkoppling och även att få lite miljöombyte. I förra veckan var barnen och jag på cirkus och det var riktigt roligt. Det är skönt att äntligen kunna glädjas åt det härliga skratt min fyraåring utbrast i när clownerna på cirkusen bråkade med varandra.
Jag är just nu inne i en period då jag funderar mycket på hur jag ska göra framöver och vilken väg jag ska ta. Vad som än händer så kommer jag att fortsätta skriva i bloggen, men det kanske inte blir lika ofta framöver beroende på vad jag bestämmer att lägga min energi på.
Jag är just nu inne i en period då jag funderar mycket på hur jag ska göra framöver och vilken väg jag ska ta. Vad som än händer så kommer jag att fortsätta skriva i bloggen, men det kanske inte blir lika ofta framöver beroende på vad jag bestämmer att lägga min energi på.
