sannamamma

Har pratat med flera olika mammor de senaste dagarna om hur de har mått efter att deras barn begått grova brott. Det styrker mig att fortsätta hålla på och kämpa för den enskilda människan som drabbas efter det att deras barn begått ett brott. Den ena mamman sa att det var som att prata med sin spegelbildsröst då vi talades vid i telefon. Det hon upplevt och känt var detsamma som min känsla och när jag gång på gång märker det i mina samtal med anhöriga så måste ju det fattas något väldigt väsentligt i Sverige och hur vi anhöriga tas om hand av samhället efter ett brott.

Att jag just nu mår gänska bra och orkar hålla på och bli intervjuad behöver inte betyda att jag orkar det om en eller ett par månader och därför är det så skönt att veta att det finns andra som vill och kan hjälpa till. Många har hört av sig, inte bara anhöriga till gärningsmän utan även andra ute i samhället som på något vis har kommit i kontakt med anhöriga till gärningsmän. Jag är så tacksam och glad för allt stöd och uppmuntran som kommer från människor som inte känner mig eller min situation, men som ändå tycker att det jag gör är viktigt.

De mammor jag pratar med betonar vikten av att det finns någon de kan prata med och som vet vad de går igenom, vilka faser i livet som kommer efter brottet och vikten av att berätta vad som händer efter det att en anhörig begått ett brott. Att det gått många år sedan brottet och att sonen/dottern avtjänat sitt straff och är ute i samhället igen behöver inte betyda att det för den anhöriga gör att allt ska vara bra igen. Jag tänker, om vi anhöriga har sådana skuldkänslor och svårt att förlåta det vår ahöriga gjort, hur ska det då inte vara för gärningsmannen själv eller offrets anhöriga?

Igår medverkade jag i P4 väst, ett program som heter puls och berättade om hur jag känner det som mamma till min son. Den som vill får gärna gå in och lyssna på länken, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4303&artikel=5102697

Jag har börjat fundera på banorna av att lyssna på någon annan som begått ett grovt brott. Jag skulle vilja höra hans/hennes inställning till det han/hon gjort och hur hans/hennes brott ur hans/hennes synvinkel påverkat hans/hennes anhöriga. För mig känns det akutellt då jag inte fullt ut förstår min sons brott och varför det hände. Kanske kan någon annas brott förklara det för mig. Jag vet inte?

Såg delar av TV3.s dokumentär om kvinnor som söker kontakt  med män som sitter på våra anstalter och även kvinnor som vill vara tillsammans med farliga män.
Funderade varför de vill vara tillsammans med dessa, samtidigt som jag själv är mamma till en av dem. Sökte sedan på google, "Sveriges farligaste män" och fick upp en faktaruta om Kumla och vilka som sitter där. Min son sitter där och klassas som en av Sveriges farligaste män, men för mig är han bara min lille son som jag har sett växa upp och som för mig och de som känner honom är en helt annan person än den som media rapporterar om. Är det konstigt att jag känner mig schitzofren ibland?

Lite fakta om Kumla och de som sitter där från en artikel jag hittade utgiven av Piteå-tidningen:
+ 22 procent har begått mord, 18 procent sitter där för grova våldsbrott och tolv procent har begått rån.
+13 % sitter på livstid, 37 stycken, i Sverige avtjänar 159 personer livstidsstraff, av dem är 6 stycken kvinnor.
+ Medelåldern på de som sitter på Kumla är 36 år, den yngste är 21 och den äldste 68 år.
+ Muren runt anstalten är tre km lång, (lika lång som Ringmuren här i Visby), och muren är 7 meter hög.
+ De intagna förlyttas under jord, i långa kulverter och den längsta är 400 m lång.
+ Hundra meter utanför muren finns ett kraftigt taggtrådsförsett elstängsel med genomkörningsskydd i form av betongfundament.
+ Elstängslet ger stötar på 10 000 volt.
+ En intagen på Kumla kostar 3000 kr per dygn, eller 90 000 kr i månaden.

När jag läser dessa fakta så blir jag ledsen över att ingen kunde ta min sons rop på hjälp på allvar. Varför fick min son och hans sambo ingen hjälp i tid och hur kan man medvetet placera en människa som aldrig suttit på anstalt tillsammans med gravt kriminella???
Och hur mycket kostar han inte nu, tänk om den lilla familjen kunnat fått hjälp och stöd?

Jag vet att många hatar min son och det han har gjort, men för mig så är han min lille kille och en älskad son. Det är en konstig känsla att bära med sig, att veta att han har dödat sin sambo och att han faktiskt är kapabel till detta, men jag kan inte få in det i mitt huvud. Det är väl det som är felet med mig, att jag inte kan se honom göra det, utan det stannar i köket innan han tar kniven.

Jag blev intervjuad av en reporter som undrade hur jag tänker på min son, om jag i första hand tänker på honom som en mördare eller om jag tänker på honom som min son och det är svårt att förklara. Jag ser bara den lilla glada killen när jag tänker på honom, inte på den dystra och troligen väldigt stressade man som utförde brottet. Men samtidigt så hör jag ju på hans röst när jag pratar med honom att han är stressad av omgivningen han befinner sig i och ibland kan jag tänka att det är skönt att han sitter där. Det blir ett skydd inför framtiden, för hur kommer den att te sig för honom och för mig och kommer jag någonsin att kunna leva ett normalt liv igen, även när han har avtjänat sitt brott?

Jag har sedan den 1 april arbetat heltid för första gången sedan flera år tillbaka. Det är skönt att vara tillbaka på full tid med allt vad det innebär med obekväma arbetstider och fler arbetskamrater, men det är även väldigt svårt då jag ännu är väldigt trött på grund av att jag inte sover ordentligt på nätterna. Jag försökte förra veckan ta en sömntablett ena kvällen då jag var ledig dagen efter så att jag skulle få sova ordentligt, men även med den i kroppen sov jag oroligt och när jag vaknade på förmiddagen satt tabletten kvar i kroppen hela dagen så att jag kände mig seg och trött fram till kvällen.

Förra veckan blev jag intervjuad för insidan i DN och artikeln kommer troligen i tidningen den här veckan som kommer. Att prata om det min son gjort gör att jag bearbetar hans brott ytterligare, men det är även psykiskt påfrestande att återigen gå igenom det som hände innan och efter och att försöka berätta om något som jag helst velat slippa uppleva i mitt liv.

Jag har kommit till en period av mitt liv då jag funderar mycket på om jag kunde ha gjort på något annat sätt, om jag kunde ha förhindrat det som skedde? Jag tänker mycket på hur han var som barn, jag kommer ihåg att jag alltid hade en klump i magen då jag skulle gå på utvecklingssamtal och även på föräldramöten. Då han var riktigt liten berodde det på att jag oftast var yngsta mamman och för att jag kände mig otillräcklig som mamma.
När han blev äldre fick jag ofta höra från lärare och även andra föräldrar om hans problem i skolan och med de andra barnen och det hände även att vi fick telefonsamtal hem från grannar som berättade om saker han gjort under dagen. Jag upplevde det som väldigt påfrestande att aldrig veta om han hittat på något rackartyg då han varit ute med sina kompisar. Av någon konstig anledning var det alltid min son som fick skulden för det som inträffade, ingen annan.
Situationen i skolan fick honom i fyran att åka med den tidiga bussen till skolan där han blev insläppt av vaktmästaren som tyckte synd om honom när han stod utanför skolan och väntade en timme innan skolan skulle börja. Jag tror att han började bli mobbad för den han är redan då, i fyran och att det var på grund av rädslan att möta de andra barnen på skolgården som han åkte med den tidiga bussen. Då hade han möjlighet att bli insläppt av vaktmästaren och sitta i klassrummet i lugn och ro tills skolan började.

Egentligen är det fruktansvärt att barn ska vara så utsatta i skolan. Hur många barn idag går till skolan med en klump i magen och är rädda för vad som ska hända och hur många kommer alltid att bära med sig det i sina framtida liv.

Jag känner en smärta över att jag inte kunde hjälpa mitt barn, trots att jag skrev till socialtjänsten om hans utsatthet och handikapp flera gånger under de år som han bodde på fastlandet med sin sambo. Vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Tänk om någon kunde lyft luren och ringt till mig för att berätta att min son mådde så dåligt den där sista sommaren. Tänk om jag kunde lyft luren innan vi åkte till Skansen och Gröna Lund och fått veta att även min son och hans familj skulle vara där samtidigt som vi var där. Tänk om vi hade mötts av en ren händelse . Då hade jag kanske sett hur han mådde och kanske kunnat hjälpa honom och fått ett annat slutreslultat än det som blev nu. Även om han är vuxen så är han mitt barn och kommer alltid att vara det och jag kommer alltid att känna en skuld över det jag kanske kunde ha förhindrat.

Jag tänker mycket på Anders Breiviks mamma. Hur mår hon? Vad får hon för slags hjälp för att komma vidare i sin sorg över det hennes son gjort. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får hjälp och att hon inte lämnas ensam i det vacum som blir i efterdyningarna av brottet. På sätt och vis är jag tacksam över att det begicks andra brott med större mediavärde ungefär samtidigt som min sons brott. Det gjorde att medierna engagerade sig i dessa brott och lät min sons brott vara det det är, en katastrof för alla inblandade och en tradgedi för mina barnbarn.

Jag har fått hört den senaste tiden att jag har ett stort hjärta som innesluter fler än min familj och vänner och att jag är tuff och modig som väljer att berätta om mitt liv i bloggform och även gå ut i media med hur det är att vara anhörig till en gärningsman. Men om det är så, varför kan jag då ändå känna att jag inte räcker till och önska mig själv all världens väg ibland. Ibland kan jag tycka att det var bättre för alla om jag bara försvann bort någonstans och alla fick leva sina liv bäst de kan, men jag besinner mig och tänker att jag ändå försöker göra så gott jag kan för mina barn och barnbarn och att jag får lov att känna mig otillräcklig då och då. 

Men jag undrar varför just några av de vänner jag har ska ha fått ett så besvärligt liv trots att de har ett så stort hjärta som omsluter så många fler än de själva. Varför drabbas vissa av större smärta i livet än andra? Många frågor som det inte finns några svar på.

Läste i tidningen i morse om en man vars son sitter häktad i ett annat land och riskerar att bli dömd till döden för ett brott som i mina ögon verkar vara ett utslag av omdömeslöshet och en olyckshändelse.
Under tiden som jag läste notisen i tidningen så började jag reflektera över honom och hans son och tänkte att det måste vara så mycket värre att ha ett barn i fängelse utomlands när man själv befinner sig i Sverige.

Undrar hur mycket hjälp de får att hantera situationen? Är det lika som den "hjälp" jag och flera andra med mig vittnat om inte finns eller är ambassaderna ute i världen bättre på att hantera situationer som kan drabba människor som är ute och reser?
Jag kan åka och hälsa på min son med jämna mellanrum, men har man ett barn på anstalt utomlands så finns där säkert andra regler då det gäller besök och även telefonkontakt och kostnaden för resan och boende blir gigantisk.

På de tre år som snart gått sedan min son dödade sin sambo så har många sagt till mig att de tycker jag är modig som pratar om det som hänt och även skriver om det. Men min sons brott har ställt till med mycket i mitt liv och har gjort mig försiktig i överkant då det gäller andra personer. Det har även lärt mig saker, både om mig själv och även andra som jag inte visste innan.

Jag har kommit till en fas igen i mitt liv när jag känner stor sorg över det min son gjort. Jag gråter mycket och ofta och det kommer ofta i bilen på väg till eller från jobbet. Jag kan även känna mig sorgsen över det liv jag har och jag är så glad över att jag har mina dagböcker att titta i då jag känner att allt bara är svart och grått.

Jag har den senaste tiden läst mycket i mina gamla dagböcker och det är så skönt att läsa vad min son och jag gjorde då han var liten. Många tar för givet att min sons barndom skulle varit dålig eftersom han dödade sin sambo. Det är lätt att skylla på modern och en svår barndom, men min son hade ett stort socialt nätverk med släktingar nära. Hemma hos mig fanns nästan alltid förutom min son och mig även min yngre bror och även min bästa kompis. Han gick hos dagmamma då han var liten, men jag bytte till dagis då jag fick indikationer på att han inte hade det bra hos henne.

Jag har själv suttit och rannsakat mig själv och tänkt att jag kanske inte var så bra eftersom jag var ung och säkert väldigt omogen då jag fick honom, men jag skriver själv i dagboken att jag valde mellan min son och någon annan när jag ställdes inför ett ultimatum och valde sonen och ingenstans utrycker jag frustration över att inte kunna gå ut med mina jämnåriga kompisar på krogen utan jag var tacksam då min mamma kunde ta honom någon natt och jag arbetade långa dagar. Även min mormor ställde upp och tog honom någon dag då och då. Jag övningskörde och tog körkort innan han blivit två år och det gjorde jag med hjälp av lite längre dagar för honom på dagis och efter min arbetstid samtidigt som jag studerade till barnskötare. Det var flera tuffa år där i början, men jag klagade inte utan gjorde vad jag kunde för att vi skulle få det så bra som möjligt. 

Jag uppskattar att kunna gå tillbaka till mina dagböcker och faktiskt läsa om hur det var och att en gång kunna gå tillbaka och läsa om det som händer i mitt liv nu, kan säkert vara bra någon gång i framtiden. Vissa saker kan jag bara skriva om i min dagbok på grund av att det handlar om människor eller känslor som jag inte vill dela med andra och jag känner en glädje över att från och till ha skrivit dagbok sedan jag var elva år gammal. Det har blivit många dagböcker genom åren och jag hoppas att jag ska ha möjlighet att skriva i många år till.

fick jag höra för inte så länge sedan. Tydligen provocerar jag genom att inte vara tyst och genom att berätta hur det känns för mig att vara mamma till min son.

Jag fick besök och det var ju trevligt, men det var på kvällen och jag hörde på min hund att det var något som inte var som det skulle. Han ylade och både min dotter och jag blev rädda. På något vis har vi nerverna utanför kroppen och det är skönt att ha en hund som varnar då det kommer någon. Den personen som besökte mig kom ganska omgående in på att den sett mig i TV4 och inslaget då jag talade om min son och den kärlek jag ändå känner för honom, trots det hemska brott han begått. Jag hjälpte inte till, utan jag kände på något vis att det var ren nyfikenhet på mig och de mina som lyste igenom så personen själv fick komma fram till vad den ville säga mig. Kände mig faktiskt ganska elak, men jag tycker inte om personer som kommer inklampande som om det vore den självklaraste saken i världen och som förutsätter att bara för att jag varit med i TV så kan jag prata om min son med vem som helst. Så det kändes skönt att vara lite elak.

Mina flickor som finns på Gotland och jag gick påskmarschen häromdagen i Visby och det var så mysigt att vara samlade tillsammans. De som saknades var min dotter i Australien och även min son. Jag hoppas att få ta ett syskonpoträtt på dem alla tillsammans någon gång. Frågan är bara när det skulle kunna ske. Flickan i Australien har inga större planer på att komma tillbaka till Sverige på ett tag och min son befinner sig där han är ett bra tag till.

Läste i en annan blogg om att det finns ett program för intagna där de kan vistas tillsammans med andra i en grupp och få behandling och insikt om sig själva via ett våldspreventivt program som varar i nio månader. Jag frågade min son om han blivit erbjuden det och han har gått vissa kurser, men anser sig inte vara i behov av detta program. Jag tycker det är synd att han inte själv inser att det skulle kunna vara bra för honom i framtiden att ha gått ett sådant program. Jag blir även bedrövad då människor skriver i den andra bloggen att kvinnan som skriver den skulle vara en dålig mamma för att hon är glad över att hennes son ska gå kursen. Jag kan förstå bitterheten och ilskan över det hennes son och det min son har gjort de anhöriga till den de dödat, men det är väl ändå bra att det finns en möjlighet för hennes son och även för min att gå kurser och försöka få en möjlighet att bekämpa det som väller upp i dem då de blir arga. Fokus måste ju vara att det aldrig, aldrig ska hända igen för min son och för hennes och även att i tid se de personer som riskerar att i framtiden bli potensiella våldsmän. Redan under förskolan och sedan även i skolans värld måste det fokuseras på människans unika värde, att hur arg eller besviken man än blir så får man aldrig, aldrig utsätta någon för våld eller förolämpande kommentarer.

Har idag fått veta något som det inte var meningen att jag skulle få reda på. Blir så otroligt ledsen och besviken över andra människor och deras trångsynthet. Det finns tydligen vissa i min släkt som inte vill hålla kontakten med mig på grund av det brott min son gjort sig skyldig till. På det viset straffar de inte bara mig, utan även mina barn och barnbarn för något som jag är oskyldig till.

Har ännu dippar som kommer då och då. Den senaste veckan har varit väldigt intensiv och därför tror jag att jag blev så ledsen igår kväll på väg hem från jobbet. Först var jag trött för att jag inte sovit så bra den senaste veckan och jag vet egentligen inte varför jag blev ledsen, men jag grät hela resan från Visby ut till Burs och då är det som ett stort svart hål som hotar att sluka mig. Men sedan var det bra, när jag hade fått gråta ut. Jag har så mycket sorg inombords och det måste komma ut någon gång. Jag försöker visa mig stark utåt hela tiden, men ibland svämmar allt över och jag trivs bäst om jag kan gråta då jag är ensam. Men det som oroar mig är att jag när jag blir så ledsen ser så svart och att det då är så lätt att göra något som jag senare skulle ångra. Jag vill inte ha det svarta inslaget i mitt liv och jag är glad att det dyker upp så sällan som det gör.

Jag känner att jag håller på att spinna upp igen. Jag måste för min egen skull varva ner och sätta fötterna i backen. Sluta säga "ja" och "jag kan" om allting. Jag måste börja tänka mera på mig själv, men det är svårt när alla drar och sliter i mig från alla håll och jag vill räcka till åt allt och alla. Men i och med att jag nu går upp på heltid och jobbar, så kommer det bli mer tid åt jobb och mindre tid åt att rusa iväg som jag har en tendens till ibland.

Jag ska planera in ett besök hos min son i slutet av april eller i slutet av maj, men min syster tar studenten i juni och då ska jag förhoppningsvis få ha mina barnbarn med och då behöver jag åka till fastlandet igen. Det bästa vore att ta min son i slutet av april, vara kvar på Gotand hela maj och åka med barnbarnen på studenten i juni.

Min son har haft ett kompendium igen och denna gång pratade de om en eventuell förflyttning. Han har nu varit så länge på Kumla att han kan begära att bli förflyttad till en annan anstalt med säkerhetsklass A, men han vill nog stanna kvar på Kumla till han når klass C och kan flyttas till Kalmar elller en annan anstalt med mindre restriktioner.

Jag har varit nere i Skåne och hälsat på mina barnbarn denna vecka. Vi var i parken och lekte och när badhuset öppnade fick de och min yngsta dotter leka i barnbassängen. De lekte bla troll och tjuv och polis och mitt yngsta barnbarn kom fram och sa att han inte ville vara ett troll. Sedan var vi på Max och åt hamburgare. Det var en bra eftermiddag och mitt äldsta barnbarn frågade när han skulle få åka med till Gotland igen. Jag vet inte vad jag ska svara på det, jag vet inte om jag anses så frisk att jag kan få vara med dem på Gotland igen eller om de sociala myndigheterna ska straffa mig för att jag vågar säga vad jag tycker om dem och deras behandling av min son och mina barnbarn? Nu har jag i alla fall skrivit ett mail och bett om tillåtelse till att ha dem då min syster tar studenten och även att ta med dem ner till Gotland i juli. Ska bli spännande att se om det blir tillstyrkt eller avslag.

Mitt liv kan ibland ses som ett stort kaos, men jag tror att mina barn och barnbarn känner att jag gör allt jag kan för att de ska må bra och att vad som än händer så finns jag där för dem. Jag hoppas att livet ska bli lättare att leva framöver och att även jag ska kunna finna mening och tro på framtiden. Som det är nu så lever jag mest dag för dag och planerar inte längre än högst en eller två månader framåt. Livet har lärt mig att inte ta något för givet utan vad som helst kan hända.

gav många nya tankar och funderingar och jag förstår att vi ännu har en besvärlig resa framför oss medan vi väntar på att min son ska få permissioner och så småningom bli frisläppt.

Det blev inte ett officiellt möte i den bemärkelsen att vi tog på för punkt och redogjorde för vad som hänt och ska hända den närmaste tiden i FATEG.
Fokus låg i stället på våra erfarenheter som mammor, syskon och anhöriga till gärningsmannen. Det som så många uttrycker då de tar kontakt med mig genom bloggen eller genom FATEG, är just den totala avsaknaden av andra att prata med om sina känslor och hur samhället bemöter de anhöriga till gärningsmannen. Det finns mycket att förbättra där.

Några saker som vi pratade om var detta:
- Enligt en av deltagarna på mötet så har den intagna fem telefonnummer som han/hon får ringa till. Skulle han/hon vilja ha fler så får han stryka någon på listan. Min son har fem nummer som han kan ringa, jag frågade honom om han visste om det var så, men det visste han inget om. Skulle vara intressant att veta vad som gäller om det är någon som har uppgifter.

- Anstalten läser alla brev fick vi veta förutom post från myndigheter som de inte får lov till att öppna. När jag frågade min son så sa han att han tror att alla som skriver privata brev till intagna, att de breven tas det kopior på.

- Jag fick även höra om en intern som blev direkt utsläppt på gatan vid frisläppandet, utan några förberedelser för frigången. Jag trodde att eftersom det heter kriminalvård så ska de som sitter på anstalt förberedas för att bli utsläppta och även att det ska finnas en plan för hur de ska rehabiliteras tillbaka till samhället. Att sitta på instutition i många år påverkar säkert den intagna negativt och resurser måste läggas på índividen så att det brott personen begått aldig upprepas igen och personen får en chans att leva sitt liv ute i samhället utan nya brott.
Medan jag ändå håller på att skriver om detta, så måste jag få klaga på expressen och aftonbladet som inte tar hänsyn till att det finns anhöriga till gärningsmännen ute i samhället. Jag förstår inte nyhetsvärdet av att berätta vad en person som avtjänat sitt straff och som lever som en fri person, vad den personen har bytt till för namn eller vad den arbetar med. Vad har det för nyhetsvärde? Varför kan inte den personen få en chans till ett nytt liv och en chans till att leva utan brottslighet igen? Varför måste man beskriva vad en person gjort med sin familj på en permission och vad de har ätit? Vad har det för nyhetsvärde och för vem?

- Flera av de som var med på mötet igår talade om saknaden av hjälp och stöd från samhället då en anhörig sitter anhållen eller häktad. Sättet man får veta/inte veta vad som hänt. Många har uttryckt saknaden av någon som tar kontakt från myndighetshåll, präst, polis, socialtjänst etc när den anhöriga begått ett brott. Även barnen som blir inblandade blir lidande, genom att kuratorer och andra som skulle kunna hjälpa, ryggar tillbaka då ett barn kanske behöver prata om sin mamma/pappa eller bror/syster som sitter fängslad. Utbildning och förståelse för de anhörigas behov är centralt och det som många anhöriga säger sig sakna när de kommer i kontakt med myndigheter.

- Det kändes väligt bra att åka upp och träffa andra i samma sits som jag. Till sommaren skulle jag vilja kunna åka till Finland och träffa den mamma som byggt upp en förening där då hon saknade människor att prata med om detta att vara anhörig till en gärningsman. Jag hoppas att det ska kunna gå i lås och att jag ska kunna få lite råd och tips om hur hon gjorde och vilka svårigheter hon stötte på under resans gång.

- Jag är glad över att ha fått kontakt med Bryggan. Jag kommer förhoppningsvis kunna åka dit med mina barnbarn så småningom så att de kan träffa andra barn som har någon förälder på anstalt. Jag tror det är viktigt och speciellt då socialtjänsten sagt till min son att fosterföräldrarna inte kommer besöka min son på Kumla och inte heller läsa några brev från honom för dem. Jag får ta det ansvaret som de egentligen är skyldiga att ha, se till att kontakten mellan förälder och barn är så bra den kan vara under de omständigheter som föreligger.

På söndag är det dags för årsmöte med FATEG i Stockholm och jag tycker det ska bli spännande och se om det blir någon uppslutning eller om det blir jag och min mamma som kommer dit. Men så här i början av uppbyggnaden av föreningen så får det gå långsamt. Vi hoppas att det kommer några i alla fall.

Nästa vecka åker jag ner till Skåne för att träffa pojkarna. Det längtar jag efter och min minsta flicka kommer även hon att följa med. Vi planerar att åka på badhuset eller göra något annat roligt tillsammans med dem.

Igår var jag och hämtade några kycklingar som är precis nykläckta. De får vara inne i huset tillsammans med oss till de har växt till sig lite. De har överlevt natten och jag tycker de har växt bara sedan igår kväll. Det är så roligt när man träffar andra som har liknande intressen som jag har. Den jag hämtade kycklingarna hos hade höns, kaniner, kalkoner, gäss och ankor. Min lilla tjej höll jag på att inte få med mig tillbaka. Hon ville stanna och gosa med kaninerna som var stora belgiska jättar. Kalkonerna tyckte hon var lite läskiga, de var så stora och så lät de ganska mycket.

Jag väntar varje dag då jag går ut i lagården att något av mina lamm ska ha lammat, men de väntar säkert tills jag är iväg. Det brukar alltid vara så, att när jag inte är hemma så händer det saker. Men min stora tjej är duktig och skulle det vara några problem så får hon ringa sin storasyster som får komma ut och hjälpa henne.

Min son har fått propavan för att kunna sova på nätterna. Han har haft en period nu då han inte kan somna och ligger vaken hela natten. Han märker ingen effekt ännu, men får han bara sova bra några nätter så kommer han säkert märka av effekt hoppas jag. Han har haft besök av sin pappa och jag hoppas kunna åka upp i slutet av april. Problemet är att det kostar så mycket varje gång jag ska åka och jag vill ju kunna träffa både mina barnbarn och min son med jämna mellanrum. Samtidigt så måste jag ju även kunna finnas till och göra roliga saker med mina barn här nere på Gotland. Hur jag än vrider och vänder på mig så tycker jag inte att jag räcker till. Jag skulle behöva ha 24 timmar till på dygnet för att hinna med det jag skulle behöva för att finnas till för alla!

gör underverk med mig och jag känner för första gången på flera år lycka över att få uppleva en vår och sommar igen. Det känns hemskt att ha varit så nere, förra året räfsade jag i vår trädgård som en besatt och började även rensa ur en gammal smedja, men jag gjorde det i ett tillstånd av upprördhet och ledsamhet.
Jag drog även ner tapeter i ett av våra rum för att försöka få igång en renovering av det rummet för min yngsta dotter, men det blev inget mer än så och nu i vinter har min särbo renoverat det till min yngsta dotter.

Jag kommer ihåg hur jag mitt i allt bråte i smedjan kunde börja gråta och hur rädd jag var för att någon skulle komma och se mig i det tillståndet. Min dotter var på dagis under några timmar varje dag, men jag kunde inte vila ut. Jag hade någon konstig stresskänsla inom mig, Därför är det så skönt att verkligen kunna gå ut och njuta av värmen som solen åstadkommer, att kunna ta mig tid och sitta ute vid lammen utan att känna stress och kunna njuta av långa promenader med min äldsta hund. Förra året var det stresspromenader som gällde under vinter och vår och jag var aldrig riktigt tillfreds efteråt.


 I Visby är det för tillfället en man som står och tittar in på skolgårdar och förskolor och polisen har uppmanat föräldrar att inte låta sina barn leka ute själva och att ha uppsikt över dem. De kan inte gripa mannen eftersom han inte gjort något och många är rädda för att han är en pedofil. Här tycker jag att eftersom polisen är orolig över vad han kan ta sig till så borde man kunna ta in honom akut för en psykologisk utvärdering. Varför måste de vänta tills det hänt något? Även om nu mannen skulle vara helt oförarglig, så tycker jag att det sätt som han verkar ha mot polis då de konfronterar honom och det faktum att han står utanför förskolor och skolor och att han faktiskt har följt ett barn hem från skolan gör honom till en högriskperson. Vem vet vad som kan hända om han får ett tillfälle eller vilka tankar han har? Jag hoppas att polisen ska kunna få ett utrymme när det gäller den nya lagen om stalkning och att de då ska kunna omhänderta honom på det ena eller det andra sättet, för det är inte normalt att stå utanför en förskola och stirra in över staketet. Om inte för hans egen skull så för alla de barn i de områden där han brukar uppehålla sig och som inte kan gå ut och leka själva längre.

och det är riktigt skönt och det funkar bättre än jag trodde. Det är roligt att gå till jobbet och veta att jag orkar med att fungera själv i receptionen och även finnas till för att lära upp en praktikant. Ännu behöver jag ibland ha en fusklapp eftersom jag inte riktigt litar på att jag kommer ihåg allt själv, men jag känner att det som sitter i ryggmärgen finns kvar där. Så den här sista sjukskrivningen är förhoppningsvis den sista. Min stora flicka som snart fyller fjorton och jag hade tänkt rida på ridskola för att göra något bara hon och jag som vi inte haft möjlighet med på flera år eftersom jag varit så trött och deprimerad. Så i måndags åkte vi till ridskolan och skulle rida på snälla fjordingar. Både min dotter och jag har ju ridit en del, men vi åkte av båda två, då det kom in en volvo med högt motorljud på gårdsplanen och de hästar som fanns i ridhuset blev rädda. Min häst tog ett snedsteg och jag hade ingen chans att sitta kvar och min dotters häst började skena med henne så hon ramlade över hästens huvud ner på marken. Jag klarade mig hyfsat, hoppade upp från marken på en gång igen, men min dotter hade hamnat på med sin kroppstyngd på ena benet och hade fruktansvärt ont. Så det blev färd in till lasarettet med henne och röntgen av benet och höften. Som tur var så var det inget benbrott utan vi får båda två linka fram ett par dagar med onda ben och ryggar. Om några dagar kommer det att komma en liten notis om årsmötet den 25 mars för FATEG i våra två dagstidningar här på Gotland. Jag hoppas även att kunna sätta in en annons i en större dagstidning, men det beror sig helt och hållet på vad de kommer att ta för den. Om någon som läser detta vill komma på årsmötet så maila gärna mig på sanna@fateg.se. Jag vet ju inte alls hur liten eller stor uppslutning det blir då det är det första årsmötet efter bildandet.

ska föreläsa i Väskinde kyrka ikväll om hur hon hamnade i fängelse i USA och hur det varit att tillbringa så många år på anstalt. Jag ska dit och lyssna och hoppas även att hon kommer tala om hur hennes mamma och andra anhöriga har upplevt dessa år innan hon fick komma tillbaka till Sverige. Jag tänker att det måste vara värre att ha ett barn på anstalt utomlands än i Sverige.

...pigg och utvilad i morse, med solen skinande in genom fönstret. När jag gjorde kaffe såg jag att den första flugan för året vaknat och surrade omkring i köket. På väg ut för att hämta tidningen så gick jag som vanligt in till lammen och gav dem pellets och hö och släppte ut hästarna i hagen. Hönsen fick sitt och de hade tackat mig med ett ägg i redet. På vägen in till huset igen så såg jag att det växte fullt med snödroppar under det stora päronträdet. Jag vet ju inte alls vilka blommor som kommer nu på våren eftersom det är första året jag bor här ute. Men det ska bli spännande att se vad som kommer fram ur jorden. Idag ska jag fixa till ridbanan och göra den lite större och sedan ska jag ta första ridpasset för året på min ena ponny, Hon har inte gått så mycket sedan vi flyttade ut hit i somras och jag ska börja lite lugnt med henne innan det blir skogsridning och kanske även lite körning för henne. Det är skönt att kunna se framåt och vilja göra saker igen. En sak som påverkat mitt humör är nog att jag slängde mina tabletter och att jag sedan dess har gått ner tio kg. I och med att jag orkar mer och känner mig piggare på grund av att det stora övervikten är borta så blir det ju automatiskt att jag rör mig mera och även orkar mera. Frågan är ju var den tio kilona satt någonstans? Tror att jag kommer få några lammungar till under denna vecka eller nästa. Ljuvret på det ena lammet har blivit större och den andra ligger mycket och vilar. Båda har i så fall även dem blivit tjuvbetäckta under hösten av en av nappungarna från förra året. Det blir spännande att se när dessa lammungar kommer, väntar egentligen inga förrän runt påsk eftersom min nya bagge kom hit i slutet av november.

Har hela den senaste veckan bara blivit tröttare och tröttare. Har i och för sig en förkylning som ligger och spökar i botten, men den ska ju inte göra så mycket på mitt allmäntillstånd tycker jag eftersom jag inte märker så mycket av den. Men känner mig helt vimmelkantig av trötthet. Det är lite läskigt att vara så trött och allra helst eftersom jag arbetar hela helgen. Men nästa vecka ska jag försöka att bara ta det lugnt och lyssna på vad kroppen säger. Fick en länk skickad till mig igår som handlar om min son och hans sambo, www.causeofdeathwoman.net/delia-bjorklund Det är en hemsida genom som tar upp globalt kvinnovåld och det är bra att det blir belyst, men varför måste de skriva saker som egentligen är privata och som inte läsarna av hemsidan har någon nytta av att veta? Att det är offentliga handlingar i och med att det är taget från en förundersökning, gör inte smärtan för dem det berör mindre. Varför kan inte människor värna om varandra? Jag blev ledsen då jag läste det och det gjorde inte min trötthet mindre.