Har läst mina första blogginlägg

fram till december månad 2009. Så här i efterhand förstår jag inte att jag höll ihop och att jag orkade fara fram och tillbaka till fastlandet hela tiden. De första månaderna efter min sons brott dog människor till höger och vänster om mig. Det började med min mormor, sedan dog min farbror och efter det min före detta svärmor. Jag hann inte sörja någon av dem för att sorgen över det att min son satt häktad och för att sorgen över att ha mist min svärdotter så brutalt tog överhanden. Chocken och traumat jag genomgick måste ha varit total.
Därför känns det nu så bra att jag orkar läsa inläggen jag skrev då. Visst känns det ännu svårt i mitt mammahjärta att läsa vilken sorg och smärta som fanns inom mig och den sorgen kommer nog aldrig helt att försvinna, men samtidigt kan jag åter igen känna glädjen korta stunder över att solen lyser, att fåglarna kvittrar och att mina hundar är lyckliga över vårens intåg. Trots att livet går vidare med andra svårigheter så känns det som om jag ändå aldrig riktigt ger upp. Även om jag är trött och inte har samma energi som tidigare och ibland är rädd att jag inte ska bli frisk igen, så känner jag ändå tillförsikt inför livet. Deppig är jag fortfarande till och från, men inte så djupt som jag varit tidigare och det är en något jag glädjer mig åt.
Genom min sons brott har jag blivit starkare och vet att jag klarar mycket i livet som jag aldrig trodde jag någonsin skulle behöva uppleva. Min kontakt med mina barn är intensiv även om vi kanske inte träffas så ofta, men de vet att jag alltid kommer ställa upp för dem vad som än händer dem i livet. Mina barnbarn ger mig glädje, men i glädjen finns alltid sorgen över det deras mor inte får uppleva tillsammans med dem. Då jag är tillsammans med mina barnbarn så är det intensiva dagar och jag lever för stunden. 
På något sätt går det att komma igenom det mesta och även om det innebär att jag alltid kommer vara i en slags katastrofberedskap så försöker jag lära mig att handskas med det genom att inte ta ut sorgen i förskott.
Jag är även glad att FATEG växer och att vi nu är en grupp anhöriga som har ett intensivt utbyte av varandra och att vi kan få stöd och råd av varandra. Tänker på den tiden som var innan då vi inte visste om varandra utan famlade i ensamhet efter andra i samma situation. Igår kväll satt jag i telefon två timmar med en mamma som var ledsen och att få höra att hon idag var glad och lycklig över att det vi pratat om igår hade lyckats ger mig mycket tillbaka och jag är glad om jag kan hjälpa någon som behöver det.
Imorgon väntar allmänlydnadskurs för mig och min spanska hittehund och det ska blir riktigt spännande att se hur det ska gå och om han ännu kan lära sig. Korv kommer han att få som lite godis på träningen, även om jag tror han skulle föredra spansk korv om han hade möjlighet att välja. 
 

En händelserik vår...

...har det varit. Till att börja med så hade vi medlemsmöte i Enköping i januari och då var vi sju anhöriga samlade. Vi gick igenom de olika medlemspunkterna och sedan pratade vi väldigt mycket om vad vi vill göra för att få FATEG att växa och sedan blev det som vanligt mycket samtal om våra nära som sitter inlåsta på häkte eller anstalt. En del gråt men även en del skratt.

Vi kom överens om att jag skulle försöka få till något möte med olika beslutsfattare och i mars var vi några stycken och träffade justitieminister Beatrice Ask. Det var ett bra möte och vi fick förklara hur vi som anhöriga kan uppleva våra möten med kriminalvård och hur samhället ser på oss. Hur det är att ha en anhörig utomlands belystes också.
I april ska vi träffa generaldirektören för kriminalvården och det kommer bli ett mycket intressant möte och jag ser fram emot det. Vi kanske inte kan påverka så det blir så många förändringar för oss anhöriga, men vi kanske i alla fall kan få uttrycka hur vi kan blir bemötta på vissa anstalter och vilka förändringar som skulle kunna göra bemötandet där till det bättre för oss och för våra intagna.

Jag har även hunnit med en föreläsning för BOJs samordnare runt om i landet. Jag hade inte så lång tid på mig att berätta så det blev mycket om hur anhöriga runt om i landet har det och vilka problem det kan medföra för barn och unga som har någon nära på häkte eller anstalt.

Vi vill gärna få till ett medlemsmöte i Stockholm i samband med att vi är där och träffar generaldirektören. Jag återkommer på hemsidan om plats och tid så småningom.

Då det gäller min son så har han ju varit på Salbergaanstalten sedan i november och han trivs inte alls där. Mycket för att de blandar långtidsdömda med krottidsdömda och i förra veckan fick han besked om att han skulle förflyttas till en avdelning dit han inte alls ville. Då han lugnt och sansat sa att han inte tänkte flytta dit så försökte de först övertala honom och sedan kom de med insatsstyrkan och brottade ner honom på golvet och kastade ner honom i isoleringscell två dagar. Han fick besök där nere och förklarade återigen sin ståndpunkt och att han gärna satt kvar i isoleringscellen istället för den avdelning de tänkt förflytta honom till. Så det slutade med att han blev tillbakaflyttad till sin gamla avdelning och till sin cell. Han fick ett knä i bröstet då han blev nerbrottad och tror sig fått en spricka i ett revben, men det är ingen som har dokumenterat hans skador eller någon som har sett på det. Nu tror han inte att det är så allvarligt, men hade det hänt en civil ute på stan så hade det lett till polisanmälan och undersökning.

Snart nytt medlemsmöte och besök hos sonen

På fredag i nästa vecka åker jag till Stockholm för vidare transport till Enköping och kombinerat medlemsmöte/årsmöte med FATEG. Ännu är det inte för sent att anmäla sig. Gör det till mig på sanna@fateg.se eller inger@fateg.se om du vill komma. Alla anhöriga till gärningsmän är hjärtligt välkomna. Vi kommer att prata om hur vi ska arbeta vidare i föreningen och sedan blir det nog mycket prat om hur vi har det som anhöriga. I vår "egen" facebookgrupp är vi nu 27 medlemmar och den är väldigt aktiv.

På söndagen kommer jag att hälsa på sonen och den nya anstalten han vistas på i Salberga. Har varit mycket i Sala då sonen var liten då vi hade vänner som bodde där, men vi var även på besök i Sala Silvergruva och ofta på Sala marknad. Vet inte hur det kommer kännas att åka dit för ett besök på anstalt istället. Mina minnen från Sala är fina och trevliga och jag hoppas de ska få fortsätta vara det. Min son kommer inte ihåg att vi varit mycket i Sala då han var liten, men han kanske känner igen sig då han så småningom kommer få kortare permissioner och då hoppas jag få vara med och ta en fika på ett café med honom.

I vår kommer jag att fortsätta med min studier i religion och nu kommer det bli gamla och nya testamentet som ska gås igenom. Dessutom fortsätter jag med några föreläsningar och med mitt engagemang för de hemlösa i Visby och även i samhällets styvbarn.
 
Jag hoppas att detta ska bli det år då jag äntligen ska komma ikapp med mig själv igen. Jag ska försöka lyssna på min kropp och göra sånt jag blir glad av och inte bara tänka på allt negativt som blivit efter sonens brott. Det känns ibland som om det negativa fått ta överhanden och att jag ibland glömt bort allt det roliga och fina som jag upplevt med honom och hans syskon och även idag får uppleva. På något sätt känns det fel att leva och vara glad när hans sambo är död och det är väl den balansgången jag måste lära mig att leva med.
 
 
 

Nytt år 2014

Nu när 2013 har gått över till ett nytt år så känns det riktigt att summera förra året. Det har varit både upp och ner för min del, men mest ner tror jag.
 
Året började bra med nytt jobb och nya utmaningar i form av högskolestudier. Jag hade även några föreläsningar under vår och försommar och det kändes som om de väckte tankar hos åhörarna om den situation som vi anhöriga till gärningsmannen befinner oss i.
Under sommaren hände något, jag kände att jag gick ner i tempo och att min ork försvann. Trots det försökte jag gå på i samma tempo som innan och även öka tempot. Det slutade med att kroppen la av och att jag fick diffusa symptom som yrsel, ostadighet, svimmningskänslor etc. Så jag blev sjukskriven från mitt arbete och är ännu idag sjukskriven på halvtid. Jag hade tänkt uträtta så mycket under hösten, studera teologi på universitet och hjälpa till med nätter på natthärberget här i Visby. Det blev inget av med det, istället har jag inte kunnat öppna en bok på två månader, ögonen har inte hängt med när jag försökt läsa.
 
Nu äntligen så verkar jag vara på bättringsvägen, men vägen att gå är lång och jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och hur mycket jag tror jag ska orka för att inte ligga hela nästkommande dag. Jag tror mina symptom har kommit genom att jag gått med en negativ stress i över fyra år. Jag har varit orolig för min son och mina barnbarn, har haft skuldkänslor gentemot min sons sambos familj och den situation min son satt dem i. Jag har även haft svårt att utåt visa vilka känslor som finns inom mig och då jag nu äntligen i de föreläsningar jag hållit under våren börjat berätta hur det verkligen påverkat mig och min familj så var det som om jag började släppa ut luft ur en stängd ballong. 
 
Min tro har blivit djupare under året, men samtidigt undrar jag hur Gud kan tillåta att alla hemska händelser i världen får hända. Varför får min eller andras söner och döttrar döda andra människor utan att han griper in. Varför barn får uppleva att behöva flytta från ett familjehem till ett annat eller varför barn tillåts svälta ihjäl i andra länder. Säkert frågor som många generationer innan mig har funderat över. 
Jag har gått på ett par sinnesro gudtjänster i år och trots att de varit svåra och jobbiga för mig så har det ändå känts så bra att få gråta ut i närvaro av andra som vet hur det är att ha det svårt, även om mina problem inte har något med missbruk att göra.
 
Detta år har inte börjat så bra för min del, jag påbörjade min första arbetslösa dag igår och har idag varit på arbetsförmedlingen. Jag känner mig dock inte ett dugg orolig och det är lite förvånandsvärt för att vara mig. Jag brukar annars oroa mig innan något har hänt, men jag tänker att det kan inte bli så mycket värre än vad det har varit och iställer ser jag framåt på de studier som jag snart ska påbörja och denna gång ska varken kropp eller huvud få stoppa mig.
 
Jag hade mina pojkar nere förra helgen och visste att jag skulle vara helt slut efter tre intensiva dagar med dem och min egen femåring som jag har här hemma. Samtidigt tror jag att de vågar visa för mig sina värsta sidor, att det är jag som får se det för de vet att vad som än händer så kommer jag finnas där för dem. Mina barnbarn är väldigt söta och gulliga, men ibland blir de som en skock nyckfulla kalvar tillsammans med min femåring som även hon har börjat visa vilka konsekvenser min sons brott har fått på henne trots att hon bara var drygt ett år då det hände. 
 
Vi hade även mysigt under tiden pojkarna var här, åkte skridskor på en konstisbana i en ruin här i Visby, matade ankor vid Almedalen och min flicka lyckades plumsa i ankdammen, vi gick på upptäcksfärd och fossil letning vid Brucebo naturreservat där yngsta barnbarnet lyckadades springa ner för en brant slänt och skrapade upp sina händer och så fick jag gå och skratta till Sune med äldsta barnbarnet på bio. Minnen vi kommer bära med oss framöver.
 
Nu i januari väntar årsmöte med FATEG i Enköping och sedan i början av februari ska jag föreläsa vid Brottsofferjourernas riksårsmöte. Det ska bli spännande och jag kommer främst att tala i ett anhörigperspektiv. Hur vi anhöriga påverkas och hur vi bemöts i samhället. Det känns som om det är det jag är kallad att göra. Berätta om det som andra kanske inte vågar berätta om därför att samhället i dag har blivit så hårt och gör oss anhöriga till gärningsmannen medskyldiga utan att vara medveten om det.
 
Jag upphör heller aldrig att förvånas över våra kvällstidningar och deras skriverier. Att de inte kan förstå hur det de skriver påverkar de anhöriga till gärningsmannen och hur de kan tro att vissa löp kan vara av allmänintresse. 
 
Jag hade bara tänkt skriva lite kort, men som vanligt när jag skriver så blir det längre än tänkt. 
 
En sista mening innan jag slutar, i natt drömde jag om min sons sambo, att hon levde och var lycklig med sina två pojkar. Jag tror att hon sände mig en tanke i drömmen att jag inte ska grubbla över det som skett, utan se framåt och försöka se framtiden an med tillförsikt.Det kändes både obehagligt och levande att drömma om henne så levande, men det var precis som att se henne då hon levde och det gör mig även varm i hjärtat. Jag hoppas och tror att hon ser där uppe i sin himmel att jag försöker på bästa sätt göra det som är gott för hennes pojkar och även för min son och att jag gör så gott jag kan genom föreläsningar och inlägg i tidningar att hon inte ska ha behövt dö förgäves. Jag hoppas jag även så småningom ska kunna få föreläsa i skolor och andra ställen där ungdomar rör sig om vilka konsekvenser ett brott får för gärningsmannen, dennes anhöriga och brottsoffrets anhöriga. Kan min historia göra att någon tänker sig för innan ett brott begås, så är det värt det om det kan rädda en enda kvinna från att dödas helt i onödan.
 
 
 

Sjuk höst

Denna höst har inte varit så bra för mig. Jag har sedan slutet av sommaren tampats med en alltmer tilltagande trötthet och nu till sist blivit sjukskriven för att jag har blivit yrslig. Så min läkare har bestämt att jag inte får köra bil förrän yrseln är borta och jag sitter nu hemma och bara tar det lugnt.
 
Det var någon som sa att om jag inte lyssnar på kroppens signaler så slår den till med storsläggan till slut och det har den gjort nu.
 
Min son ska flyttas till Salberga någon gång i november. Jag hade hoppats att han skulle få komma till Hall så att det blev närmare för mig att besöka honom, men det kan bli intressant att se en ny anstalt och en omgivning omkring Hallstahammar. Min son fyller 30 år i november och jag vet inte om han kommer att bli flyttad innan eller efter. Om jag bokar besökstid och åker då han fyller, kommer jag då att få veta om han blivit förflyttad innan mitt besök eller struntar kriminalvården i att jag åker så långt som från Gotland då jag besöker honom?
 
På hans resa genom kriminalvårdens Sverige så började den för mig i häktet i Växjö, vidare till Norrköping innan han blev förflyttad till Kumla. Jag har fått lära känna andra delar av samhället som jag innan inte hade en aning om hur det fungerade och har även fått lära mig hur anhöriga till gärningsmän har det i samhället. Jag är ändå tacksam för att jag har möjlighet att åka och hälsa på honom även om det för min del är långt och kräver en eller två övernattningar. Jag vet att i Visby har de några få platser där intagna har möjlighet att sitta, men jag tror att de är reserverade till interner som på något vis har en hotbild över sig från en annan anstalt. Så egoistisk är jag så jag helst hade velat ha min son här på Gotland, men jag får vara nöjd över att han under tiden han sitter inne pluggar och att han har kommit till ro med sig själv. Han har nog fått väldigt mycket genom diakonen på Kumla som har hjälpt honom att komma tillbaka till den han verkligen är.
 
Många kanske sätter i vrångstrupen nu, men trots det min son gjort mot sin sambo så är jag stolt över honom. Jag är stolt över att han fixat att sitta på Kumla i fyra år, jag är stolt över att han under denna tid vuxit som människa och att jag fått tillbaka den man som jag visste han skulle bli som vuxen. Våra vägar i livet är brokiga och ingen vet vad ödet har i beredskap för dem, men jag har sett att även människor som varit långt nere i drogernas makt kunnat ta sig ur det för att senare kunna hjälpa ungdomar på glid. Jag är så glad och tacksam över att det finns så många frivilliga i Sverige som finns där och försöker stötta och peppa de ungdomar och vuxna som på ett eller annat sätt fallit utanför samhället. 
 
Jag är även tacksam för att jag under dessa fyra år fått förmånen att lära känna så många härliga människor, många med hemska berättelser om hur de i dagens Sverige bemöts av press, samhälle och omgivning då deras närstående begått ett brott. I dagens Sverige blir även vi anhöriga straffade, genom att vara just anhörig. Att behöva flytta,  bli uppringd mitt i natten av journalister, att behöva byta skola eller bara se hur människor vänder bort sitt ansikte och låtsas att man inte finns ska ingen behöva vara med om.
 
Jag vill berätta att jag skulle vilja ha ett nytt möte med anhöriga i november i Stockholm och i januari blir det möte i Enköping. Då tror jag även att vi håller vårt årsmöte. Håll koll på FATEGS hemsida så kommer mer information där.
 

Posttraumatiskt stressyndrom

Den senaste månaden har varit svår för mig. Det var härligt att ha mina barnbarn nere hos mig på Gotland, men då jag kom hem kom jag in i en svacka igen. Jag tänkte som vanligt på vad min son orsakat sin sambo och hennes familj och även på mina barnbarn, hur deras liv i fortsättningen kommer att bli, med en pappa på anstalt och med en mamma som blivit mördad. De tankarna lämnar mig ingen ro, jag drömmer om min son och hans sambo på nätterna och har på senaste tiden behövt knapra sömntabletter för att över huvud taget somna.
 
Den sista helgen har jag varit sjuk, med hög feber och förkylning i kroppen. Det har gjort att jag sovit mer än vanligt och i drömmarna har jag bestämt hur jag i fortsättningen ska leva mitt liv. Jag har haft så dåligt samvete för det min son orsakat sin sambo och även haft dåligt samvete för att jag inte varit någon bra mamma de senaste fyra åren. Det har gjort att jag flytt in i ett liv med massor av åtaganden för att inte behöva tänka. Jag har helt enkelt sett till att vara upptagen alla dygnets timmar förutom de jag sovit. När då sömnen till slut blev lidande och alla tankar samlades i drömmar så kraschade allt. Jag har den senaste tiden dragit mig undan allt, inte svarat i telefon om det varit telefonnummer jag inte kännt igen, inte orkat engagera mig i något utöver mitt arbete. Efter arbetet har jag varit helt slutkörd och tvungen att sova för att orka med nästa pass.
 
Den här helgen har hjälpt mig att börja tänka på vad jag måste orka och vad jag måste göra, inte vad alla andra vill att jag ska göra eller det jag tror att de vill att jag ska göra. Jag har haft posttraumatisk stressyndrom sedan detta hände då min son dödade sin sambo. Den dagen jag fick veta vad han gjort fick jag flera chocker samma dag och jag kapsade in mina känslor och försökte leva som om inget hänt. Min mormor dog bara någon månad efteråt och jag kunde inte sörja henne för att jag var i chock. Jag har inte kunnat komma till hennes grav i stillhet utan gjorde det först för någon vecka sedan. Då satt jag stilla hos henne i en timma och pratade med henne. Jag fick ju inga svar, men jag kunde för första gången få sörja henne utan att behöva ha dåligt samvete för att jag inte ringt henne den sista månaden hon var i livet. Jag tror hon hörde mig och att hon förstår varför jag inte orkade lyfta luren och prata med henne den sista tiden hon hade.
 
Jag har även struntat i att jag har diagnosen posttraumatisk stressyndrom. Jag har hela tiden tänkt att det bara är människor som utsatts för trauman vid krig elller andra allvarliga brott som får det, men har till slut insett det som läkarna insåg för tre år sedan, att traumat min sons brott orsakade har lett till att jag fått blivit drabbad av denna sjukdom. Mycket stämmer på mig, jag sover oroligt, har ångest för att något ska hända och återupplever dagen då jag fick beskedet om och om igen. Det är något jag kommer att få leva med, men i och med att jag insett att jag verkligen har denna diagnos så kommer jag nog att kunna börja hjälpa mig själv att läka.
 
Den närmaste tiden framöver kommer jag bara ägna mig åt att göra sådant som jag orkar. Studierna jag påbörjade samtidigt som jag arbetar kommer jag att lägga ner. Jag kommer fortsätta arbeta som frivillig i de olika föreningar jag är med i, men bara i den mån jag känner att jag orkar och klarar.
 
Jag hoppas att mina barn kan förlåta mig för att jag inte varit den mamma de haft rätt till de senaste fyra åren, men jag ska försöka ändra på det och bli som jag var innan detta hände. Jag vet att jag har en lång väg att vandra, men ska i alla fall försöka bli den jag var.
 
 
 
 

Möte på Gotland

Jag tänkte vi kanske behöver ha ett möte med FATEG även här på Gotland i september eller oktober för de som är anhöriga till någon som sitter på häkte, anstalt, rättspsyk eller bara har en anhörig som är på glid. Om det skulle vara någon som läser detta och som vill närvara maila mig på sanna@fateg.se

Fyra år har gått

Nu har fyraårsdagen kommit och gått och det känns på sätt och vis lite lättare detta år. Men om jag går ut och söker på min sons namn på internet så hittar jag hela tiden nya sidor där människor hatar och skriver om det han gjort. Han avtjänar just nu sitt straff för det. Jag vet att det inte gör att hans sambo kommer att komma tillbaka, men för oss anhöriga, (mig), så blir det tungt när jag funderar på hur han kommer att få det den dag han ska ut och försöka leva sitt liv igen i frihet. Hans börda är tung, han har åsamkat sina barn en oerhörd smärta genom dråpet på deras mamma och även hennes föräldrar, syskon och vänner.
Jag har kommit till den insikten att hat bara göra allting värre, det är bättre att försöka komma vidare i sitt liv och att göra det man kan för att hjälpa dem som en dag kommer att hamna i samma sits som den jag sitter i nu. Jag får ofta höra att jag tjänar pengar på att föreläsa om det min son gjort, men det kan jag tala om att jag inte gör. Jag tar bara betalt för det jag lägger ut i respengar och sedan en liten summa för den arbetsinkomst jag förlorar för att ställa mig och berätta om det som hänt. Efter varje föreläsning är jag slut såväl psyksikt som fysiskt. Att ställa sig på barriaden och berättta om hur samhället straffar oss anhöriga också är inte helt lätt, men något som jag känner är nödvändigt för att väcka opinion och som förhoppningsvis väcker till eftertanke hos dem som lyssnar. Vem som helst kan hamna i samma sits som den jag hamnat i, det kan ske i familjer som är kaotiska, men även i den finaste miljö. Ingen kan vara säker från att gå förskonad från detta.
 
Om jag ska försöka reflektera över dessa fyra år som gått, så är det som att ha varit nere i det djupaste svarta som finns att komma till och sakta med säkert ha förstått att det går att överleva och även göra det bästa av situationen. Jag har funderat mycket över varför det blev som det blev, men har inga svar på det. Jag vet att jag gjort det jag kunnat för att hjälpa min son och även hans sambo i den situation de befann sig vid tillfället och jag tog det beslutet att de var vuxna människor som borde klara av sina svårigheter själva. Det är ett beslut som jag ofta efteråt har funderat över om det var rätt eller fel, tex den gången deras hund behövde opereras och min son tog sina hyrespengar till det istället för att betala sin hyra. Han ringde till mig och bad om pengar till hundens operation, men jag sa den gången nej. Hade jag vetat i efterhand att han skulle bli beskylld för att ha struntat i sin hyra och ha levt rövare så kanske jag skulle ha handlat annorlunda och kanske utgången skulle ha blivit en annan. Men det hjälper varken mig eller någon annan att jag tar på mig en skuld som egentligen inte är min.
 
I morgon fyller jag år och då kommer jag få en av de finaste presenter jag kan få i mitt liv. Mina barnbarn kommer äntligen efter två år att få komma till mig på Gotland igen. Jag är så glad för detta och kommer att ha en underbar helg tillsammans med dem och mina nära.
 
I slutet av denna månad kommer jag börja läsa teologi. Jag har alltid varit troende, men efter denna händelse har min tro blivit starkare och vart teologistudierna leder mig vet jag inte. Vad jag vet är att jag överlåter åt honom där uppe att staka ut den väg han vill att jag ska gå.
 
Med detta inlägg vill jag bara berätta för dem som befinner sig nere i botten och som nyligen fått veta att deras anhöriga begått ett brott att livet kommer åter även om det just då kan kännas som en omöjlighet.
 
 

Livet har återvänt med full styrka

Det är så härligt att efter fyra ganska så mörka och svåra år äntligen känna att livet känns meningsfullt och ljust igen. 
 
Jag har den här våren hållit flera föreläsningar för olika brottsofferjourer och det är otroligt uppskattat av de där jag varit. De får en inblick i hur vårt liv som anhöriga kan gestalta sig och även om det för mig är otroligt jobbigt att ta fram alla känslor och den svåra sorg min son försatt mig och mina anhöriga i så känner jag att varenda föreläsning är värt de sömnlösa nätter som kommer efteråt.
 
Jag och min lilla flicka som nu är fem år har varit och hälsat på mina barnbarn och det känns som om de landat i sitt nya familjehem och det känns välidgt skönt. 
 
Jag har återigen funnit kraft att arbeta med FATEG och det som vi behöver kämpa för som anhöriga. På det senaste årsmötet i april bestämde vi att vi skulle försöka hålla fyra medlemsträffar varje år och jag vill även kunna komma upp till norra Sverige för föreläsningar och medlemsmöten, både för medlemmar och andra anhöriga som bara vill ha kontakt.
 
Det känns som om FATEG, trots att föreningen bara är drygt ett år gammal, redan gör skillnad. Vi har en ny kontakt/stödperson i föreningen eftersom jag ska försöka syssla med det som jag passar bäst för, att informera om hur vi anhöriga har det och påverka samhället till att förstå vår situation. Jag planerar även att vara i Stockholm en dag i månaden från och med i höst för att kunna träffa anhöriga som vill ha stöd på olika sätt.
 
Nu väntar snart augusti igen och det kommer bli en arbetsam månad att ta sig igenom, med den sorg som fortfarande finns inom mig för det brott min son begått mot sin sambo. Men denna gång har jag min ungdomskärlek vid min sida och kommer förhoppningsvis kunna i viss mån njuta av sensommaren även om jag ändå förstår att det blir en svår och tung månad. Augusti kommer alltid vara förknippad med min sons sambos död, men kanske, kanske kommer det bli lättare att uthärda månaden för varje år som går. 
 
När jag tänker tillbaka på de fyra år som gått sedan min son begick sitt brott mot sin sambo så tänker jag på att det hela tiden är nya kvinnor som faller offer. Min sons sambo var nummer 153, nu är vi uppe i 212. Det måste ta slut någon gång. Hur bör samhället agera för att kämpa för varje kvinna som riskerar sitt liv i ett förhållande och för de barn som kan bli moders- och faderslösa? Vad kostar det samhället att placera barn i familjehem och att ha en intagen på anstalt istället för att förebygga från början? Samhället måste arbeta för att trygga tillvaron för alla de kvinnor som misshandlas i hemmet och de som riskerar att bli dödade. FATEG skulle vilja att det infördes ett gemensamt journalsystem där polis, socialtjänst, psykiatri och sjukvård skulle kunna uppfatta tidiga farliga signaler och på det sättet kanske kunna rädda kvinnoliv. 
 
 
 
 

Länge sedan jag skrev

Det är nu ett bra tag sedan jag skrev. Jag har haft väldigt mycket att göra. Mitt liv har inom ett par månader förändrats i helt andra banor och det känns otroligt bra för mig och för de mina hoppas jag...
 
För att göra en kort sammanfattning av vad som hänt sedan sist så har jag slutat mitt arbete som receptionist på ett hotell här i Visby. Det var ett arbete som jag tyckte mycket om, men jag kunde inte vara kvar. Att gå till jobbet med ständig magvärk över att inte veta om jag skulle bli utskälld för att jag svarat på ett mail på fel sätt, få varning för något som egentligen är en bagatell eller som en gång tidigare i somras behöva höra hur en anställd blir nervärderad och talad till som ett barn är inget företag jag vill arbeta i eller kan försvara att jag är delaktig i. Droppen kom när det försvann pengar ifrån dagskassan och jag blev uppmanad att betala tillbaka det, som om det skulle vara jag som tagit dessa pengar, trots att jag gjort allt jag kunde för att säkra kassan. Jag kan inte undgå och fråga mig om det är på grund av min son som jag blev misstrodd. Grenen faller aldrig långt från trädet:(
 
Jag har däremot fått ett nytt arbete, ett underbart arbete inom hemstjänsten och det är det bästa byte jag gjort. Första dagen på nya arbetet klev jag dessutom in i min ungdomskärleks mammas hem och känslan att vara sexton år kom tillbaka. Vi är bara vänner, men det är underbart att kunna prata med en annan vuxen person som själv varit med om otäcka saker och som kan känna förståelse för det jag varit med om. Att han dessutom varit mig väldigt nära i min ungdom gör att vi har så mycket gemensamt att prata om. Hur det blir i framtiden återstår att se, men det känns tryggt att ha honom där i bakgrunden som samtalspartner då jag eller han mår dåligt av saker som hänt honom eller om mig och veta att jag kan ringa när som helst bara för att få prata, gråta eller skratta lite.
 
Jag har även börjat hjälpa till lite som volontär vid Birkagården här i Visby. Det är ett boende riktat till hemlösa och andra med problem och även där känner jag samhörighet med de som arbetar frivilligt och även de som tillbringar sina nätter eller dagar där. De dömer ingen utan vet att tillvaron kan raseras på ett ögonblick. Tyvärr har några hemlösa dött i lunginflammation eller av andra orsaker denna vinter och jag tänker då speciellt på en person som jag växte upp med i de tidiga tonåren. Döm inte de som lever som uteliggare eller som har missbruksproblem, ingen väljer frivilligt att leva på detta vis och samhället borde även här ta ett större ansvar och även erkänna att de är fler än de vill medge.
 
Min son har varit en vecka i kloster, en vecka där han första och sista dagen fick möjlighet att tala med de andra internerna som också fanns där tillsammans med honom. De övriga dagarna skulle tillbringas i tystnad och mediation. Han uppskattade mycket att få äta med riktiga bestick, att det fanns levande ljus överallt och att kunna få lugn och ro från övriga medinterner på sin vanliga avdelning. Han har nu ansökt om att få tillbringa ytterligare en månad där och jag hoppas att han ska få tillstånd till det.
Själv funderar jag på att åka en helg till Mariasystrarna och bara få vara med mig själv och försöka få lite ordning på mina tankar och funderingar och även kanske få ännu mer ro i själen. Något som kommit med att jag nu accepterat det han gjort och även kan känna att jag kan förlåta det han gjort, mot Della, mot pojkarna, mot mig och hans syskon, men även övrig släkt som fått lida för det han gjort. Jag hoppas att han även själv en dag ska kunna förlåta sig själv. Jag tror inte Della skulle velat att vi hatar och dömer, utan jag tror hon velat att vi ska arbeta för att det aldrig mera ska hända, mot en kommande sambo till min son eller till någon annan kvinna. Därför hoppas jag samhället ska ägna mer resurser åt de kvinnor och barn som lever i samma förhållande som min son och hans sambo gjorde och ta alla varningstecken på allvar och inte vänta tills det är för sent.
 
Jag har genomfört två föreläsningar denna vinter, en i Stockholm hos Skyddsvärnet och en hos Brottsofferjouren i Trelleborg. Jag tackar för att jag fått komma och berätta hur det är att vara anhörig och för att ni tyckt det jag berättat varit gripande och värdefullt. Jag kommer även genomföra en föreläsning på Träffpunkt Gråbo i april och hoppas att jag även där ska kunna få människor att tänka på både offer och gärningsmäns anhöriga och inte döma i förväg.
 
Då det gäller FATEG har det varit ett möte i Stockholm med anhöriga, ett möte som belyste de problem anhöriga möter i samhället och den svårighet som finns då anhöriga har yrkeskriminella som söner, syskon eller de svårigheter anhöriga har då deras son/dotter etc finns intagen på anstalt utomlands.
För FATEGs del planeras nu ett årsmöte via nätet för att så många som möjligt ska kunna ha möjlighet att delta och kunna vara med och påverka den framtida inriktningen och arbetet för att nå ut till anhöriga och samhälle. Ett möte planeras i Stockholm i april och ett i Göteborg i maj och vi har startat en grupp på facebook där vi anhöriga kan ventilera sådant som vi behöver skriva eller berätta om. Ett stort tack till dig som kom på den fiffiga sidan. Tack!
Från Region Gotland har vi fått en bidrag på 7 000 kr till föreningen, det gick till en bärbar dator där jag kan lägga upp allt arbete som handlar om FATEG. Jag tackar Region Gotland för det stödet, Det betydde otroligt mycket och är ytterligare ett bevis för att det arbete jag drivit för att starta upp FATEG varit betydelsefullt och har givit mig ytterligare tro på att föreningen är viktig både för samhället och inte bara för oss anhöriga.
 
Mina pojkar har kommit till ett bra fosterhem och jag känner trygghet i det nya. Deras farfar och jag har varit och hälsat på nu i vinter och då passade vi på att ta med dem till Leos lekland, något som både de och deras farföräldrar uppskattade, att få vara barn för en dag igen. Nu närmast planeras en övernattning med pojkarna och det ska bli otroligt roligt, att kunna få rå om dem i lugn och ro för mer än några timmar.
 
Detta skulle bli en kort uppdatering, men som vanligt då jag skriver så är det så mycket jag vill förmedla. Men jag vill avsluta med att livet har återvänt till fullo och att jag känner framtidstro och jag vet nu att även det svåraste som kan hända i livet kan man överleva som anhörig. Det kan nog vara tröstande att veta för den som just drabbats av någon anhörigs brott. Så till dem vill jag säga, Ge inte upp, livet kommer åter, även om det för alltid ser annorlunda ut.
 
 

Imorgon bär det iväg igen

Jag har några intensiva dagar framför mig. Imorgon ska jag åka med båten till Nynäshamn för vidare färd mot Stockholm. På måndag planerar jag ett besök hos min son på Kumla. Som vanligt lastad med lite saker han vill ha, denna gång några skivor och tyska tidningar att läsa. Han har börjat plugga tyska och det verkar som om han tycker det är ett lätt språk att lära. Det är roligt.

På måndag kväll blir det ett möte med anhöriga och det ska bli spännande att möte några nya ansikten. Jag hoppas även få med mig lite nytt att ta upp på föreläsningen jag ska medverka i på tisdagen.
Jag kommer ihåg hur nervös jag brukade vara då jag skulle föreläsa i skolan, men då var det oftast om något som inte var så intressant eller så lär man sig så småningom att ställa sig framför en publik. Jag vet inte, men jag är inte så nervös ännu. Kanske hinner jag bli det.
Jag kommer även att få träffa mina barnbarn denna vecka. Längtar så efter dem så det gör ont i mig. Jag är ledsen över att de inte finns närmare mig.

En av mina nära arbetskamrater har gått bort. Det känns orättvist att en människa som var så positiv och som peppade andra trots sin svåra sjukdom inte ska få vara här och uppleva sina ungdomars vidare liv. Mina tankar har hela kvällen varit hos hennes man och hennes barn.

Just nu känns det som om mitt liv flyter på i en riktning och att jag inte behöver styra och ställa så mycket utan det mesta lägger sig tillrätta av sig själv. Jag har börjat studera några intressanta kurser på högskolan och det kommer ta en hel del tid från mig under våren. Men samtidigt är jag glad att jag sökt och kommit in, för jag vill och har alltid velat läsa på högskolenivå, men inte haft möjlighet utav olika orsaker.

Socialstyrelsen och BRÅ

Jag har under de senaste veckorna försökt få fram information om anhöriga till gärningsmän och det är väldigt svårt att hitta något.

Det finns ett antal hemsidor på nätet som staten tillhandahåller. Om jag som privatperson söker på dessa med sökorden, "anhörig till gärningsman", så får jag fram:

Brottsförebyggande rådet: 58 träffar, men de flesta hänvisar till gärningsmannen eller offrets anhöriga eller vikten av medling mellan offer, gärningsmän och anhöriga. Jag kan inte läsa mig till att det finns någon publikation som handlar enbart om gärningsmannens anhöriga och deras utsatthet. Har jag fel, vill jag gärna ha tips var jag kan hitta det.

På socialstyrelsens hemsida får jag 5 träffar. De handlar om stöd till unga gärningsmän, bomboffer i Finland, demensvård etc. Inget som direkt talar om anhöriga till gärningsmannen och deras anhöriga. Återigen, hittar någon något blir jag tacksam för tips.

Brottsrummet: noll träffar på anhörig till gärningsman.

Kriminalvården har en egen sida som handlar om anhöriga. De berättar hur det går till i ett fängelse etc. Kriminalvården har även en egen sida för barn.

Jag kan inte heller hitta någon information eller länkar till andra föreningar som finns till anhöriga på KRIS hemsida.

Fakta som jag fått fram berättar bland annat att:
* Det sitter ca 6 000 dömda interner på våra anstalter, ca 150 är dömda till livstid.
* Kostnaden för en intern på högre säkerhetsanstalt är ca 2 831 kr per dygn.
* Ca 17 kvinnor dör varje år genom mäns våld mot kvinnor.
* Ca 100 fall av dödligt våld inträffar varje år där det finns en eller flera gärningsmän.
* 2011 dömdes 134 personer för mord, dråp eller försök till detsamma.
* Mellan 8 000 - 10 000 barn/ungdomar Sverige har en mamma eller en pappa i fängelse.

Tänk om samhället i alla dessa fall kunde vara förutseende och se vad som skulle kunna hända och kunna åtgärda problemet redan innan det första brottet begås. Hur många miljoner hade inte kunnat sparas genom att min son och hans sambo hade fått hjälp med lägenhet då de bad om det pga sin separation. Min son kommer kosta ca 16 miljoner 533 tusen kronor av statens budget innan han kommer att bli fri efter 16 år på anstalt. Vad kommer han inte att kosta sedan, instutionerad som han säkert blivit och med hjälp och stöd av samhället för att komma tillbaka till ett eget och självständigt liv igen. Sedan återstår mina barnbarn, vad kostar inte dem staten genom sin fosterhemsplacering fram till sin artonårsdag och hur kommer det att gå för dem sedan då de blivit vuxna?

Sedan återkommer jag som vanligt till alla andra anhöriga. Hur många är det inte som blir sjukskrivna för längre och kortare tid på grund av det brott deras anhörige begått. Vad får den anhörige för stöd och hjälp av samhället för att komma tillbaka till arbetsliv och en fungerande vardag igen.

Jag förstår att människor tycker det är hemskt att min son begått ett så grovt brott som att döda sin sambo. Jag förstår inte själv hur han kunde göra det och kommer aldrig kunna se honom sticka kniven i henne eller strypa henne. För mig är han min son, så många gånger som jag har påkallat uppmärksamhet till myndigheter om att han och hans sambo inte hade det bra. Han har själv och hans sambo har bett om hjälp. Tänk så mycket kostnader som kunnat föhindras om det fått den hjälp de bett om och om de tagits på allvar.

Sedan vill jag återigen återkomma till föräldrarna till gärningsmännen. Många är de som vittnar om att de försökt påkalla uppmärksamhet över sin son/dotter innan det första brottet begås. Inte många är förhärdade som små, men med kriminalvårdens så kallade vård, vet inte jag vad jag får tillbaka för son då han kommer ut från anstalten. Han har fått lära sig den hårda vägen hur man klarar sig oskadd på en anstalt och han kommer aldrig mer igen ta skit. Varför sätter man någon som aldig tidigare varit inlåst på anstalt tillsammans med notoriska brottslingar. Beror det bara på längden av straffet man begått? Är det inte bättre att försöka samla sådana tillsammans för att förhindra ytterligare brottslighet vid frisläppandet.
 
Jag är bara en mamma, men jag värnar om både min son och mina andra barn. Jag vet att min son i grunden är en bra person och att det brott han begick berodde på stress och utsatthet och att det slog slint för honom. Jag hoppas att det var första och sista gången som han begår ett brott och att han kommer ut och arbetar för att det inte ska hända någon annan och dennes barn.

Nytt år, nya tag

Det nya året har börjat intensivt för mig. Det har varit väldigt mycket jobb och nu börjar jag bli lite nervös för föreläsningen jag ska hålla om några veckor i Stockholm.
Jag pendlar mycket upp och ner i humöret och orken just nu. Jag vill så otroligt mycket, men jag hinner inte allt. Jag måste börja prioritera och kanske även försöka samla ihop mig lite igen.
Jag hoppas och tror att detta år ska betyda mycket för mig, både då det gäller mitt privatliv och även arbetet med FATEG.
Att vara anhörig till någon som begått ett brott väcker så mycket känslor. Det märker jag inte minst genom de kommentarer som just nu florerar på facebook angående rånaren som ligger och kämpar för sitt liv på sjukhus. Många skriver att det är föräldrarnas fel och att det är de som fostrat en rånare. Andra skriver att det är rätt åt honom att ligga där skjuten i huvudet av polisen. Inte många skänker någon tanke åt hans mamma, pappa, syskon och övrig släkt som säkert har en helt annan bild av honom än som en rånare. Mina känslor finns framför allt hos föräldrarna och de som är nära anhöriga. De har inte begått något brott, men ställs helt oskyldiga inför Sveriges folkdomstolar med media som hejar på.
Tänk om media kunde berätta och få fram hur det känns inne i oss, de anhöriga. Men vi säljer inte lika bra som våld, hot, barn, dödade kvinnor och intagna som är på permission.
Jag har slutat läsa kvällstidningar, jag orkar inte läsa om de stackars barnen som måste läsa om hur de tillbringade sin pappas permission framför medias kameror eller om hur knutbypastorn firar sin permission. Jag förstår inte hur det kan intressera allmänheten. Kommer det att bli lika då min son ska på permissioner. Ska vi inte kunna gå och ta en kopp kaffe utan att media ska vara där och plåta och berätta för hela svenska folket vad han gör? Om man har permission och har sonat sitt brott, ska man då inte kunna få leva sitt liv i fred sedan?
De som en gång grundade kvällstidningarna, var det så här han ville att de skulle utvecklas. Ligger han inte i sin grav och våndas över hur de kastar sig över oskyldiga personer och små barn i jakten på publicitet.
Jag ska gå en kurs på högskolan i vår om etik och människosyn. Det ska bli en väldigt intressant kurs och jag ser fram emot det.

Det kommer även bli ett möte för anhöriga till gärningsmän i Stockholm den 28 januari. Den som vill komma kan maila till mig på sanna@fateg.se så berättar jag var vi ska hålla till.

Jag hoppas att även andra ska känna förtröstan över det nya året och jag hoppas att brotten som kommer begås kommer bli färre och att det blir färre anhöriga som drabbas av detta som jag och så många andra drabbats av.

God jul och Gott nytt år

Jag vill önska alla mina läsare en god jul och ett Gott nytt år även om jag själv inte har någon riktig julkänsla i år och faktiskt inte haft sedan detta hände med min son.

I år har jag bestämt att jag kommer åka på en julkryssning till Helsingfors med min flicka som är fjorton år. Hon är den av syskonen som märkt av mina humörsvängningar mest och som även sett hur dåligt jag mått. Jag tror att vi båda kommer tycka det är skönt att slippa visa ett glatt ansikte utåt, trots att vi kanske inom oss inte mår så bra. Vi kommer i alla fall lyxa till resan med lite ansiktsbehandlingar och lite massage.

Många runt omkring mig tänker säkert att jag inte kan släppa det min son gjort och gå vidare, men det är inte så enkelt. Vore det det så skulle jag inte gå omkring och fundera på vad jag kunde ha gjort mera. Jag tänker dagligen på hans sambo, på hans barn och även på min son. Det är synd om dem alla att de inte fick hjälp i tid. Jag är ändå glad för mitt engagemang och för att jag startat föreningen FATEG även om jag känner att jag inte riktigt räcker till.
Men jag hoppas det ska bli ändring på det nu, Har efter tio år på samma arbete, med bara en sommarsemester äntligen tagit steget och sagt upp mig. Jag hoppas jag som Sanna ska kunna må lite bättre genom att inte behöva ha dåligt samvete då jag jobbar väldigt mycket helg, kvällar och andra obekväma tider. Just nu jobbar jag dunderpass med upp till 14 timmars arbetsdag, men jag vet att i slutet av januari så är det slut på detta och jag kan återgå till normala arbetstider och normalt arbete inom vården eller barnomsorgen. Jag hoppas även på mycket föreläsningar via skola, föreningar och andra som är intresserade av hur det är att vara anhörig och vad man kan göra för att underlätta för den som drabbas.
 
Det som gläder mig är att så många från Brottofferjouren tagit kontakt med mig och berättat att de tycker vi som grupp är ett slags brottsoffer och att de även centralt slagit fast detta. Att som jag gå ut och berätta har på så sätt kanske gjort lite skillnad och det är jag glad för.
 
Till slut önskar jag alla en God Jul och ett Gott nytt år och jag hoppas att ingen kvinna ska behöva bli misshandlad eller slagen till döds denna jul.
 
 

Mycket händer i mitt liv just nu

På något vis känns det som om allting börja falla i rätt banor just nu.
 
Jag har åter tagit kontroll över mitt liv. Det min son gjort är en handling som han utförde på grund av den starka press han gick igenom under den tid som var innan och under själva dådet. Det ursäktar inte brottet och gör inte att jag tycker han ska ha ett lägre straff, men som någon skrev som meddelande till mig. Han avtjänar sitt straff just nu och han har fått ett förhållandevis långt straff om man ser till vad andra som har dödat sina sambor eller före detta sambor fått. Och jag har förlåtit honom. Han är min son och jag älskar honom.
 
Jag har fått tag på ett nytt boende, bara omkring 500 meter från min särbo. Kommer kännas konstigt att bo så nära honom och för vår gemensamma dotter kommer det bli mycket bättre då hon slipper dessa långa bilresor till och från mitt nuvarande hem. Den enda som inte gynnas av denna lösning är min näst yngsta dotter. Förhoppningsvis ska jag kunna få tag på ett övernattnignsrum till henne i närheten av hennes skola. Hon har tre terminer kvar innan hon går ut och i och med att region Gotland försvårat hennes resväg till skolan och även försämrat busstiderna till skolan så blir det den bästa lösningen.
 
Mina barnbarn har fått ett familjehem där föräldrarna är medkännande och förstår vad de gått igenom och de känner även den sorg mina barnbarn har i sitt hjärta. Det känns bra, jag är glad att de hamnat just där och jag vet att de kommer få en bra framtid.
 
Men jag är ändå aktiv i samhällets styvbarn, vi har precis startat en lokalförening på Gotland och även om jag kanske inte behöver engagera mig för mina barnbarn då det gäller familjehem, så finns det så många andra i Sverige som växer upp med otaliga byten av familjehem och som behöver människor som engagerar sig för dem. Det är många medlemmar i föreningen som blivit vanvårdade och som hoppas få ut ersättning för det, men vi får inte glömma dem som befinner sig i samma situation i dagens Sverige. Det är många barn där ute som är placerade. De flesta har förhoppningsvis bra familjer, men inte alla och ibland undrar jag hur mycket insyn socialförvaltningarna egentligen har i barnens situation. Får de prata i lugn och ro med någon vuxen de litar på eller blir deras berättelser inte tagna på allvar.
 
Den 29 januari ska jag föreläsa i Stockholm inför företrädare för socialtjänst, kriminalvård och på kvällen tänkte jag passa på att ha ett möte med anhöriga till gärningsmän. Kontakta gärna mig på sanna@fateg.se om ni vill medverka på anhörigträffen så ska jag undersöka var vi kan vara någonstans. Det beror sig på hur många vi blir.
 
Den 12 februari ska jag återigen föreläsa. Denna gång i Skåne och jag funderar på att i samband med detta ha en träff i Malmö eller någonstans i närheten. Återigen, vill ni vara med på en anhörigträff, skriv till mig på sanna@fateg.se
 
Det var en liten uppdatering, tänk på att vara rädda om varandra och att leva för dagen. Det tjänar ingenting till att oroa sig över framtiden eller att grubbla över det förflutna.
 

RSS 2.0